Hålla handen

Det jag och min man verkligen har vunnit är att vi numera kan gå hand i hand på sta'n. Och vi har många år att ta igen. Rädslan och den ständiga blicken över axeln ända sedan 1983 har nu bytts till nästan en revolutionär akt. Hålla handen! Att så fort det går ge varandra handen på sta'n. Och det är fortfarande nästan overkligt att ingen reagerar.

Jag passerar som kvinna. Det är så det heter i trans-vokabulären. Att passera. Att inte synas eller märkas. Det är också en paradox att vara en gränsöverskridare för att komma ut på andra sidan som en anpassling. Att gå rätt, sitta rätt, prata rätt, tänka rätt och reagera rätt. Att passera.

Jag har haft tur på många sätt. Med vänner, arbetsplats, familj och med hur jag ser ut. Men varför ska en HBTQ-person behöva ha tur? Och det ska inte behövas en könskorrigering för att man ska kunna visa sin kärlek.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg