Tid. Klokhet. Omvärldsanalys
När jag var ung på 80-talet var det Maranatarörelsen som envist hävdade att de var de mest kristna av de kristna i sitt hat mot homosexuella. Stockholm Pride heter det nu. På 80-talet hette det Homosexuella Frigörelseveckan. Och en av punkterna på programmet under denna vecka av synliggörande var en gudstjänst i Storkyrkan. Det kanske inte låter så unikt i dag. Svenska kyrkan som organism har förändrats så mycket och förnyats i takt med lagstiftning och attityder i övriga samhället. Jag var nykär och hade stämt möte utanför Storkyrkan med den unge man som nu är min make sedan många år.
Jag hade försökt tro. Om och om igen. Hemma trodde ingen. Jag blev tyvärr en hycklande och bönemumlande del av både Svenska Missionsförbundets Ungdom och Kyrkans Ungdom. Men uppenbarelsen uteblev. Jag åkte på ett djupt religiöst sommarläger och insåg mot slutet av vistelsen att jag var den enda som inte hade blivit frälst. Jag sneglade på de övriga ungdomarna och de bad och bad och bad. Och alla blundade utom jag. Jag insåg att jag nog var förtappad. I synnerhet som jag tyckte att killen jag delade rum med var alldeles väldigt söt.
Jag blir myndigt tagen åt sidan och får ett antal nyttiga bibelställen av en äldre kvinna. Jag måste läsa dem. Jag måste läsa dem varje dag. Hon kommer att skriva brev till mig, säger hon.
Det är viktigt att bli frälst. När vi kör ifrån lägret sitter jag i framsätet och det är en fantastisk sensommardag. Sidorutan är nedvevad. Bredvid bilen småspringer den äldre kvinnan andfått och hon ropar "Glöm aldrig Jesus! Glöm aldrig Jesus!". Och jag tänker att vuxna är ändå för patetiska.
Men tiden gick. Utan att frälsningen infann sig. Med tveksamhet till gud och tro närmar jag mig Storkyrkan under Homosexuella Frigörelseveckan. Förälskelsen styr mina steg. Det kändes ändå stort och välkomnande att få vara sig själv i kyrkan, efter mina tidigare upplevelser. Kristendomen har i modern tappning alltid betonat kärleksbudskapet, något som grumlas av att bokstavstrogna vill ropa om underkastelse och dogmer.
Genom gränderna i Gamla Stan i Stockholm hör jag att några ropar med upprörda röster. När jag kommer närmare förstår jag att det är Maranata som skanderar. Nej, som helt faller ur ramen. De vrålar. De slår på de män och kvinnor som är på väg in för att fira gudstjänst och nattvard. De är så hatiska att samtal känns meningslöst. Att diskutera tidpunkten för när jag ska pinas, straffas och steglas, nu i jordelivet eller senare i en evighet i helvetet, känns mest som religiöst hårklyveri.
De slår på min man. Hukande tar vi oss in i kyrkan. Och jag tänker att om Maranata säger sig vara guds följare, finns det bara en som kan skydda mig. Gud själv. Kanske kan man kalla det en intellektuell slutledning snarare än en religiös uppenbarelse.
Då och då återuppstår svavelosande predikanter i det inre av Småland eller i USA:s bibelsprängda tassemarker. Talibanerna kommer inte att arrangera en prideparad - i år heller. Jag intalar mig att svaveloset tillhör det förgångna. Men jag är inte helt säker. Tid och klokhet och omvärldsanalys har förändrat mycket. Svenska kyrkan är öppen för alla. Vi har en könsneutral äktenskapslagstiftning som inte längre är en del av religionen. Domkyrkan i Lund lägger ut en bild med sina präster och en regnbågsflagga på Facebook och bilden delas och delas och delas.
Tre faktorer kommer att fortsätta förändra. Tid. Klokhet. Omvärldsanalys. Men störst av allt är kärleken. Det är det jag knäpper händerna för nuförtiden.
