Tre minuter som förändrade världen.
Sista dagen på första månaden på Friheten. När jag möter människor ute i vimlet möter jag frågan vad gör du nu då? Den enkla sammanfattningen är att jag går runt och är fånigt glad. Jag äger min tid, mina tankar, min kreativitet. Jag representerar inte längre någon annan än mig själv.
För mindre än ett år sedan satt jag i en stor sal. Det var Kulturrådet som arrangerade en konferens om queer kultur, vad nu det är. Om inte kultur har en queer aspekt på samhället är det inte kultur, tänker jag. Jag skulle sitta i en paneldebatt som kulturchef och trans. Inte tror jag att någon blev klokare av vad jag svamlade om, för jag kände mig bunden av lojalitet till min arbetsgivare Lund. "Nä, det är inte enkelt att vara både trans och chef." Blaha.
Det har nog varit det jobbigaste under de sista elva åren i mitt yrkesliv, att jag alltid velat varit lojal mot den jag representerar. Svenska staten, danska staten, Lunds kommun. Samtidigt som jag naturligtvis varit kritisk. Jag valde bort en bit av mitt uttryck och min identitet till förmån för min arbetsgivare. Jag spelade rollen. Det gjorde mig till en människa som hela tiden var tvungen att pysa ut övertrycket till dem jag känner. Tänk att de är kvar efter allt mitt okreativa gnäll!
En psykolog jag mött på väg mot att bli kvinna sa att det är inte alls ovanligt att när man blir ärlig mot sig själv på ett sätt, så följer annat efter. Man lämnar kanske också sitt jobb.
Bredvid mig på Kulturrådets konferens i november förra året stod Saga Becker. Hennes roll i "Någonting måste gå sönder" har tagit Sverige med storm och hon vann en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Hon skulle också prata. Hon skulle också vara kulturmänniska. Hon skulle också vara trans.
Det var ont om stolar och jag satt längst ut i raden. Sitt här, sa jag och makade på rumpan. Så där satt vi på samma stol, två transkvinnor ur olika generationer i tre minuter. Vi småpratade medan konferensen drog igång. När hon reste sig sa hon "Vi borde ses igen". Det kände jag också.
Hon pratade till konferensen om hur tufft det är för många unga transpersoner. Det gör hon alldeles lysande och starkt och med pauser och en underskruv som berör. Det tog ett tag innan vi sågs igen. Hon var i Malmö och vi fikade.
Min man sa under sommaren när hormonerna kickade in, men du borde kanske ha någon annan som är trans att prata med. Nejdå, sa jag, jag är jag. Jag klarar mig ändå. Det gör jag ju inte. Jag var fortfarande duktig.
Och så fikade Saga och jag igen. Och en gång till. För slumpen (stambyte i Sagas lägenhet) gjorde att hon var i Malmö länge. Och vi pratade och pratade. Nej då, jag behöver inte någon annan trans att prata med. Blaha.
Och plötsligt inser vi att vi pratar om allt och att vi är likadana, ständigt idésprutande popcornshjärnor. Och vi är totalt förvånade. Jamen, vi satt ju bara tre minuter på en stol. Hur är det möjligt att just vi, just nu, säger vi båda och stirrar på varandra och fnissar och fortsätter prata. Och en dag visar det sig att vi jobbar ihop. Jobbar vi ihop nu? Ja, det gör vi. Vi skapar en kvälls tänkvärd underhållning med transkvinnor - bara för att vi kan och för att visa att hur queer kultur verkligen ser ut. (Hej Kulturrådet!) Vi vänder på texter, skriver, pratar strunt, ställer världen på högkant ur ett transperspektiv. Vi skapar en stor hemlighet. (Nej, ni får inte veta.) Och dricker enorma mängder kaffe. Vi har blivit Becker och Schenlaer, Schenlaer och Becker med parkopplade hjärnor.
Ibland blir jag lite gråtmild av hormonerna, det är sant. Men ibland är det inte alls hormonerna som gör att jag tjuter och ler samtidigt. Jag är smått överväldigad av att på bara en månad ha hittat kreativiteten i mig själv, den gamla goda lusten till kultur, den borttappade förmågan till analys. Jag har sålt föreläsningar och workshopar, börjat tänka hela dygnet och grundat min kvinnlighet på ett sannare sätt. Varje gång jag kom tillbaka till kontoret i Lund fick jag ett återfall till det som var mitt ingångsvärde: man. Det var som om kläderna satt fel på kroppen, för där på kontoret hade jag andra referenspunkter. Nu slipper jag det.
(Jag måste andas lite innan jag fortsätter.)
Och att jag dessutom har hittat en ny vän som funkar suveränt som arbetskollega och som dricker mer kaffe än jag, det är tamejtusan mer än en människa kan förvänta sig. Huka er världen, nu kommer Schenlaer och Becker, Becker och Schenlaer!
Vad gör du nu då? Jamen, just precis det. Dricker kaffe och pratar och planlägger revolutionen.
