Magiska Män som kan stoppa tiden. Typ.
I början av september åker jag till verksta'n för att kolla när bilen kan lämnas på reparation. "VI har jättelånga köer", säger en stressad man. Hade det varit en teater hade det ju varit kanonbra. Men på en bilverkstad är det bara negativt. "Tyvärr kan vi inte ta emot den förrän den tjugosjunde september."
Ja, det är ju bara att vänta, säger jag peppande för han ser verkligen lite stressad ut.
"Men den är klar senast fjärde oktober om du lämnar in den tjugosjunde september. Och vi ringer när den är klar." Och så tillägger han: "Men om vi inte ringer så hör av dig den fjärde för jag har så många bilar i veckan. Det är stressigt så jag kanske glömmer att ringa." Och så får jag hans kort med direktnummer.
Jag lämnar in bilen i svinottan den tjugosjunde september, för jag har lärt mig att leverera i tid eftersom jag har jobbat med kultur hela livet.
"Den är klar senast den fjärde, kanske redan den tredje, men vi ringer", säger en lika stressad kollega till den första mannen.
Så bra, säger jag och försöker få honom att inte vara så stressad. Vad jag inte vet är att de som jobbar på verksta'n är Magiska Män som kan stoppa tiden. Typ.
Den tredje oktober ringer ingen. Inte heller morgonen den fjärde oktober. Så jag ringer. Det var ju så han sa, den första mannen. Jag tänker på hans stressiga arbetssituation, stackar'n. Är bilen kanske färdig, undrar jag. Du bad mig ringa om du inte hörde av dig.
"Nämen", säger mannen på verksta'n, "jag sa att har vi inte ringt så är den inte klar. Nej, den är inte klar. Jag ser här att den inte har kommit tillbaka från lackverksta'n. Kanske blir den klar i eftermiddag."
Jaha, säger jag.
"Eller senare", säger han.
Men den här veckan kanske, undrar jag hoppfullt.
"Ja, det hoppas jag också", säger mannen med den stressiga arbetssituationen.
Vabiddededådå?, tänker jag och minns den gamla barnsagan om skräddaren som aldrig blir klar. Åh, jag har spelat rollen som skräddaren en gång, så jag har gått in i den typen av manlig psykologi. Den skräddaren kände ingen skam, ingen stress. Är det inte klart, så är det inte klart. Spelar väl ingen roll vad man har lovat? Och så tänker jag, det är en jäkla tur att han inte jobbar på en teater. Eller varsomhelst inom kulturbranschen där man är van att leverera. Men där har man ju inte några underleverantörer att skylla på.
I biljettluckan på teatern med den jättelånga kön utanför: "Ja, det står på affischen att vi spelar idag , men nej, det blir ingen föreställning, tror vi. Men kanske på onsdag nästa vecka. Typ."
Ridå.
