Den lilla norm jag har, den ska få lysa klart.

Vi lär oss tidigt vad som är manligt och kvinnligt och vi lär oss tidigt att det är viktigt att hålla isär begreppen. En fyraåriga flicka accepterade fullständigt att jag bytte namn och att jag sa att jag är kvinna. ”Du har ju handväska”, sa hon.

Eller som vi sjöng i söndagsskolan till alla flanellografbilder: "Den lilla norm jag har, den ska få lysa klart."

(För er som är yngre kan jag berätta att flanellograf var endimensionella och sedelärande bilder som fastnade på tavlan för att de var lite luddiga. Och så kunde man vips skapa miljöer från Kanaans land komplett med jesusar, vise män, palmer och brinnande buskar. Eller en kärnfamilj, komplett med gran, minsann.)

Barn lär sig tusen nya saker varje dag. Jag tycker det är uppfriskande att de ställer kloka och intresserade frågor när de ser att alla inte fungerar och lever enligt normen.

För ett tag sedan var jag på födelsedagsfest. Vuxna, barn och tårta. Barnen drogs till datorn i sovrummet, men alla fick inte plats. Några av dem tog chansen och hoppade vilt i värdparets dubbelsäng. En bekants dotter stannade mitt i ett hopp när jag kom in och frågade mig ”Är du pojke eller flicka?”. ”Det kan din mamma svara på”, sa jag och kramade mamman och lämnade över det genuspedagogiska ledarskapet. Mamman log mot mig. Jag tror faktiskt att de hade ett litet opretentiöst seminarium om könsidentitet den kvällen i stället för högläsning om prinsar och prinsessor.

Många barn får aldrig chansen att ställa normkritiska frågor. Jamen, säg inte normkritisk, ropar någon. Kan inte våra barn bara få vara i fred för genus, könsidentitet och normkritik? Nej, varför det? Jag tänker tvärtom att barn borde få vara ifred för alla nedärvda sociala regler och gamla synsätt. Barn borde få använda sin nyfikenhet på livet och sin obändiga lust för att förstå världen på nytt. Vuxenvärlden ska se till att öppna dörrar till kunskap, inte stänga dörrar och förmana barnen med ”Du får icke gå in i det rummet”.

Risken är att barn som inte har fått glänta på alla dörrar och ställa frågor om vad som helst och hur som helst blir fördomsfulla vuxna. Det är alltid före detta barn som rynkar på näsan åt allt det som brukar kategoriseras som annorlunda. Det är alltid före detta barn som känner sig hotade för att de bara vågar titta fram till kanten av normen.

Två enkäter har jag mött på senare tid, som vill väl, men som inte förstår hur man gör väl. Den första ville undersöka om HBTQ-personer kan vara öppna om sin identitet på arbetsplatsen. Den enkäten utlovade paradoxalt nog absolut anonymitet för den som svarade, trots att enkäten handlade om öppenhet. Den andra ville undersöka psykosociala förhållanden på arbetsmarknaden i största allmänhet. Den uteslöt andra alternativ för könsidentitet än man och kvinna och därmed möjligheten att också få veta något om psykosocial ohälsa baserad på chefens och kollegornas fördomar om HBTQ i allmänhet och transpersoner i synnerhet.

Det är barn som lär sig de rätta svaren som lär sig att bara ställa de rätta frågorna. Frågorna som bevarar. Och det är avgörande. En del före detta barn skapar nämligen enkäter. Och de enkäterna börjar med portalfrågan ”Är du man eller kvinna?”. Därefter enbart två svarsalternativ. För de som skapade enkäten fick aldrig ställa både dumma och kloka frågor om den binära könsmaktsordningen när de var barn. Ja, nu använde jag sådana där ord igen.

Som man ropar i en enkät får man svar. Det behövs fler nyfikna barn som blir nyfikna vuxna som skapar nyfikna enkäter som faktiskt upptäcker nya rum.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg