Vi kan inte åka tillbaka till vår planet.

Också min mamma, snart 84, börjar vänja sig vid att ha en tonårsdotter. Häromsistens när jag fräste till så blev hon lite förvånad. Dagen därpå ringde hon upp och sa att hon hade funderat och att hon mindes hur det själv var att vara tonåring. Och sedan försvann vi ut i gemensamma reflektioner om killar, män och grabbar. Jag skrattar varmt åt att hon har sådan humor.

Som kille och tonåring bekymrade jag mig mest för att passa in och vara duktig. Revolt ingick inte i planen. Jag höll mig till kristna ungdomsgrupper. No beer, no sex, no drugs, no rock'n'roll. Avsaknaden av allt detta var säkert orsaken till att jag sökte mig dit. Så kunde jag känna mig säker. Att tro var verkligen inte ett krav hemifrån, tvärtom. Där fanns ingen religiös tro. Men trots att Jesus sades älska alla och ha en revolutionerande inverkan på individen hände det inte ett skvatt med mig. Jag får väl utgå från att Jesus inte var riktigt intresserad.

Men jag var duktig ändå. Jag tog på mig vuxenlivets alla ansvarsområden utan att knota. Jag är skitbra på att betala räkningar i tid, komma till möten i tid, hålla vad jag lovar, städa när man ska, plocka undan disken på diskbänken. Allt det som är vuxenlivets kärna. Jodå, jag satt och grät i min lägenhet över att vara ensam och att det var så tyst därhemma. Om jag inte själv bullrade eller sjöng för mig själv. Men inte tusan stökade jag till.

Jo, jag insåg ju att jag blir kär i killar. Det var ändå lite stökigt. Men jag gled ganska smärtfritt över i det också. Det var en annan tid, så kanske var det en sorts revolt ändå. Eller nej. Jag tänker på alla gånger som jag och Lasse sagt att vår relation inte ens skulle uppröra en pingstvän. I alla fall inte en pingstvän som har renats från syndiga tankar. Det är ju också ett sätt att förstå världen, att åtminstone TÄNKA på synden.

Häromkvällen satt jag på en bar/restaurang i Stockholm. Jag väntade på vänner som var försenade. Bredvid mig två engelskspråkiga. En kille och en tjej, men de var inte ett par. De var i Sverige för något stort kristet konvent. Men de satt på en av Stockholms mest queera barer, Bitterpils, vid Hornstull. Det gjorde mig nyfiken. Vi pratade stillsamt men ärligt i nästan en timme innan mina vänner dök upp.

De kunde berätta om vad de själva definierade som självskadebeteenden. Det hade han fixat, Jesus. Den unga kvinnan hade varit utåtagerande när hennes alkoholiserade pappa lämnade familjen. Killen hade redan som åttaåring haft sex med "en äldre pojke". Och jag satt där och kunde inte riktigt ta in vad de sa för det var alldeles för skruvat. Vad hade den där äldre pojken egentligen gjort? Hur mycket äldre? Och varför får man inte bli utåtagerande som tjej när livet rasar? Kontentan var i alla fall att i Bibeln hade alla svaren funnits. I Bibeln skulle också alla framtida frågor få sina svar. Jesus hade varit intresserad av dem. Han väljer och vrakar, tänkte jag.

De hade blivit förlåtna av Jesus. Och då tänkte jag på mänskligt saktmod. Det tog 500 år för påven (som institutionell företrädare för gud på jorden) att förlåta Martin Luther. Med den fördröjningen i kommunikationen känns det meningslöst att tro på att gud hör bön.

Och så påbörjade jag äntligen min tonårsrevolt. Jag sa, fast vänligt, att nej, Bibeln innehåller inte ett enda svar på de frågor som du behöver ha svar på i dag. "Först trodde jag att jag var man och att jag var straight och sedan att jag var bisexuell och sedan att jag var bög och så visar det sig att jag är kvinna och hetero. So sorry, but the Bible didn't provide one single answer for me."

Kärleksbudskapet, sa jag, det funkar. men kristendomen har inte ensamrätt på att tycka att alla människor har lika värde. Och så tillade jag att tyvärr anländer det kristna kärleksbudskapet tillsammans med moraliska förmaningar och hela heteronomrativitetspaketet. Fortfarande 2016 är det det som alla snälla barn får till jul. Nej, jag var inte riktigt så poetisk, men ni förstår. Men artig var jag. Jag har ju gått i söndagsskolan.

Åh, nu kom jag på. Jag borde ha frågat vad Bibeln säger om det amerikanska presidentvalet! Kommer blixten att slå ner i Donald Trump före den åttonde november? Eller efter? It's a matter of timing, dear god.

"Thank you for sharing your story", sa de båda. Det rycker alltid lite i anletsdragen på de bibeltrogna, när de tvingas vara tacksamma för att ha fått höra ytterligare en berättelse om gudlöshet. Men det är det som sporrar dem. Onward, christian soldiers!

Så småningom började fler och fler förtappade flator, bögar, transmän, transkvinnor och alldeles underbart queera människor med helt olika bakgrunder och språk kliva in på Bitterpils. Lite som Arken ni vet (jag var nog just då mer påverkad av kristendom än av vin). In skred hela regnbågen, men inte lydigt två och två. De kom som lyckliga singlar, som polyamorösa storfamiljer, som intersexuella ensamstående och som en och annan pilsk giraff. Och så undrade jag plötsligt om de två kristna kommit till just den baren för att missionera. Att de valt det värsta nästet och hoppades frälsa några själar. Men det var kanske en elak tanke.

Sent på natten röker jag en cigg med goda vänner utanför baren. Då passerar de båda igen. "Oh", säger tjejen, "You're still here?!". Ja, vi har kommit för att stanna, tänker jag. We're here and we're queer! Vårt rymdskepp kraschlandade så vi kan inte åka tillbaka till vår planet. Och det är vi som är missionärerna.