Två små flöten
En ung man ville följa mig på Twitter. Jag skriver nästan aldrig något där. Men eftersom jag inte visste vem han var, kollade jag upp honom och hamnade rakt in i en podd (som jag inte precis tänker göra reklam för) där de utan att veta ett enda dugg, glatt diskuterar HBTQ i allmänhet och transbegreppet i synnerhet. Med betoning på glatt för det är mycket fniss, skratt och trams. Vi kan kalla dessa unga män för X och Y, som två kända kromosomer.
I avsnittet jag först lyssnar på delger de lyssnaren sina grumliga tankar om HBTQ. Y pratar mest. X hummar och håller med och gör ett par försök att säga emot, men inte egentligen. Jag hoppas i det längsta att det ska komma en knorr, en befriande mening om att ”nääää, vi skojar”. Att de bara poserar och egentligen är HBTQ-personer själva. Men icke. Transpersoner och homosexuella är psykiskt sjuka och borde gå i KBT-terapi, säger de. De är inte helt uppdaterade inom HBTQ, kan man väl säga. Men skit samma. En podd är en podd.
Jag blev nyfiken på vad mer de har poddat om. Och jag förstår att de är nöjda med att de på kort tid har hamnat bland de 200 populäraste svenska poddarna. Lajks är det som gäller. I ett annat avsnitt diskuterar de förslaget om en musikfestival där män är portade. Där drar de slutsatsen att våldtäktsmän utgör en så liten del av befolkningen att det är fel att generalisera och dra alla män över en kam. ”Det är inte vetenskapligt” säger de. Och det ligger väl något i det de säger. Ett fåtal män ska inte få förstöra för alla män som vill gå på musikfestival, menar de. Men vips, glömmer de att det är just ett fåtal män som förstör för alla kvinnor som vill gå på musikfestival. Och jag önskar att de hade tagit med sig insikten om att ”vetenskapligt” är hur viktigt som helst, in i avsnittet om HBTQ. Men minnet är kort.
Här kommer några exempel på det som upptar deras tankeverksamhet. Det är frestande att kommentera, men jag struntar i det. X och Y får tala för sig själva. Och det gör de.
Om rättigheter för HBTQ-personer: Y: ”Den där rörelsen säger sig vilja ha samma rättigheter som alla andra. Det har de redan. Precis som den feministiska rörelsen, men egentligen så vill de ha fler rättigheter.”
Om könsbekräftande behandling:
Y: ”Grejen är att det finns inga belägg för att könskorrigerande behandling skulle hjälpa. Jag kritiserar formen, för det första är det en väldigt dyr operation, kostar mycket pengar. För det andra har de testat KBT på de här personerna och det har fungerat, då vill man inte byta kön längre.”
Om skattefinansierad transvård
Y: ”De kräver mina skattepengar också. Att de ska ha specialrättigheter inom vården för någonting som bevisligen inte fungerar. Då blir jag lite irriterad.”
Om behovet av kortare operationsköer:
Y: ” Det är ju helt absurt för det finns ju andra operationer som baserar sig i riktiga sjukdomar, men det HBTQ-rörelsen prioriterar, är att folk ska leka att de är ett kön som de inte är. Och det här gör mig riktigt irriterad.”
Y: ”När en transperson har könskorrigerat, så förväntar sig den där personen att jag ska kalla den för det könet som den har bytt till även fast alla celler i den här mänskans kropp är det kön som den hade från början.” X invänder: ”Och du menar att det är en uppoffring eller?” Y: ”Ja, eller det är ett krav som ställs på mig. Att jag ska springa runt och låtsas att den här personen är någonting som den inte är.”
Och då invänder X: ”Jag förstår inte hur det kan vara jobbigt för dig.” Y: ”Jag skulle vilja kalla det för att jag är en sanningssökare. Jag tycker om att kalla saker för vad det är. Jag tycker om att kalla män för män. Jag tycker om att kalla kvinnor för kvinnor. Jag tycker om att kalla en dator för en dator och inte för en häst.”
Om det där med vem som är människa: Y: "Här kommer ju människans primitiva grupptänk fram. Och det är därför det är så intressant. Eftersom att människor blir helt... man förlorar allt som det innebär att vara människa när man försvarar den här rörelsen."
Jag suckar och måste stoppa lyssnandet med jämna mellanrum för att jag blir så arg. Grundtesen i deras resonemang är att det är synd om dem, som känner sig irriterade, bestulna på skattepengar, sårade och utsatta. De tar alltihop djupt personligt. Aldrig har det varit så synd om dessa två priviligerade unga, svenska män som denna sommar 2017. Jag har nog inte mött ett bättre exempel än den här podden, på att just en stor och överväldigande känsla av personlig kränkthet är det enda som räknas nuförtiden i en debatt. Fakta och kunskap behövs inte. Därigenom missar Y en viktig poäng. För att vara sanningssökare och förstå mer komplexa sammanhang än att en dator är en dator, behövs research. Man blir så mycket trovärdigare då.
Varför bryr jag mig om det här? Kan jag inte bara strunta i två poddare som får ”Filip och Fredrik” att framstå som Svenska Akademien? Nej, jag kan inte det, för podden las ut på nätet för bara en vecka sedan och blir ett tidens tecken. Det här är nu. Det här är idag i Sverige. Landet där populism och enkla lösningar frodas, där Sverigedemokraterna säger att prideparader bara handlar om sex, där nynazister besöker Almedalen och skriver dödslistor för de HBTQ-personer som ska rensas ut. Det blir allt mer populärt att peka ut och skuldbelägga minoriteter. Det är helt okej att påstå vad som helst om transpersoner, medan man fnissar och gapskrattar. Därför.
Mot slutet säger X till Y att de nog är ute på väldigt tunn is. ”Ja”, säger Y. ”Nu sjunker vi.” Nehejdå. De kommer med stor sannolikhet att fortsätta flyta tack vare avsevärda mängder kork mellan öronen. Som två små glada, guppande flöten, bland andra flöten på heteronormativitetens vidsträcka ocean.
Men varför i hela friden ville X följa mig på Twitter? Kanske för att han skulle få möjligheten att läsa det här, på samma sätt som jag med skräckblandad förtjusning tvingade mig att lyssna på deras tokpodd.
Men vet ni vad, jag känner mig ändå inspirerad av deras frimodiga och kunskapsbefriade bubblande och jag kommer därför att inom kort starta en podd om… ja, vad ska jag hitta på i yttrandefrihetens namn, låt mig tänka. Vad är det jag vet allra minst om i hela världen? Jo, just det. Hur berusande det är att vara ung, vit, kränkt, heterosexuell cis-man.
