Är en transfobisk, så är en.

Kajsa Ekis Ekman vill skrämmas. Hon förvandlar en statlig utredning om juridiskt kön till ett hot som omfattar stora delar av landets befolking. Hon citerar Trans Youth America utan närmare källhänvisning. Och på dessa grumliga grunder påstår hon att små barn inom kort kommer att genomgå könsbekräftande operationer: ”Hur etiskt är det att operera bort könsorganen på barn som inte har förmåga att överblicka konsekvenserna?”, frågar Kajsa Ekis Ekman retoriskt. Det blir skrämmande förstås, för hon beskriver en könsbekräftande operation som vore det en könsstympning. På barn.

Texten är vindlande och förvirrad. Och framför allt rasande transfobisk. Hon verkar oförklarligt rädd för att könskampen blir meningslös, att kvinnor upphör att vara kvinnor och att definitionen av feminister hotas, om Sverige tafsar på hennes personnummer.

Men landets befolkning kan andas och ta det lugnt. Alla som kommer så långt som till operation i en könsbekräftande process har fått en diagnos och tillstånd av Socialstyrelsens Rättsliga råd. Att ta avstamp i amerikanska uttalanden och politiska uppfattningar och översätta det till svenska förhållanden fungerar sällan. Vapenlagar. Abortlagstiftning. Synen på kön. Det är som att säga att en inte kan diskutera möjligheten till republik i Sverige bara för att Donald Trump är en riktigt dålig och korkad president.

Kajsa Ekis Ekman trasslar in sig i påståenden om att någon - oklart vem - har krävt att enskilda transkvinnors dåliga beteende skulle ursäktas av att transpersoner är en utsatt grupp. Hon ondgör sig också över att transkvinnor tillåts tävla inom idrott som kvinnor och att de utses till årets kvinna, när de bara året innan var män. Och det leder henne till pudelns kärna: ”Att tala om skillnader mellan de som är födda som män och de som är födda som kvinnor – feminismens grundtes – anses nu per definition vara transfobi.” Ja, är en transfobisk så är en. Skulle vissa feminister vara undantagna från att följa hetslagstiftning och hatbrottslagstiftning?

Och så kommer då slutklämmen: ”Frågan är då vad vi gör med den halva av mänskligheten som föds med XX-kromosomer och som har gemensamt att de får bröst, vagina, mens och kan (oftast) bli gravida./…/ska denna grupp inte ha något namn alls?” Hon blir - förmodligen oavsiktligt - snubblande lik karikatyren av en vit, medelålders man, rädd för att bli fråntagen sina privilegier när hon skriver så.

Ja, jag vet inte riktigt vad problemet är. Kanske kan denna halva av mänskligheten fortsätta kalla sig kvinnor?

Rör inte mitt personnummer, utropar Kajsa Ekis Ekman. Det är uppenbarligen grunden till hennes existens. Det är grunden till kvinnoskapet, samhörigheten, feminismen. Och genom en vindlande argumentation, verkar hon osannolikt nog vilja ha kvar spänningen mellan könen i statligt beslutad uppdelning av man och kvinna. En uppdelning som de flesta stater klarar sig utan. Avsaknaden av ett könskodat personnummer har inte hindrat feminismen att växa över hela världen. Och det måste en vara oerhört tacksam för.

PS Jag vägrar sprida Kajsa Ekis Ekmans dumheter, men här är länkar till motreaktioner.

Aftonbladet, Athena Farrokhzad

Göteborgsposten, Maria Ramhehill

Feministiskt perspektiv, Ana Reka

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg