Jag ser ut som en 38:a

En gång för inte särskilt länge sedan, stod jag framför mina enhetschefer i Lund, en helt vanlig torsdagsmorgon, ett helt vanligt ledningsgruppsmöte, när det brast. Hela den föregående hösten hade jag varit trött, arg i onödan och på bristningsgränsen. Jag gick redan och pratade om min könsidentitet hos en kurator. Jag pratade och grät. Grät över alla år jag ansträngt mig för att förstå koderna för manlighet, för bögskap, för det som jag brukar kalla bastuklubben. Jag grät över all tid och energi jag använt för något som var fel. Jag visste vad lösningen var. Men jag vågade inte.

Jag hade berättat för närmaste familjen. Min mamma var inte förvånad. Svåger och svägerska lyssnade och konstaterade. Maken visste redan allt. Men det sista steget vågade jag inte ta. Inte offentligt. Jag spelade ett dubbelspel och klädde mig som jag ville där hemma. Det ökade ju bara klyftan mellan två verkligheter, samtidigt som det var nödvändigt för att orka.

Jag trodde att det skulle kunna fortsätta så. Att jag inte skulle behöva välja sida.

Den där torsdagsmorgonen fick jag ett vredesutbrott på mina enhetschefer. Ett utbrott som var så stort att det fyllde rummet, korridoren utanför och hela min varelse. Jag hade ingen plan för att berätta. Jag hade inte tänkt att en disig marsmorgon i Lund skulle vara den optimala tidpunkten att bli offentlig. Sådana tillfällen är livsavgörande och borde naturligtvis vara som på film. Rätt musik, förstående omgivning (eller personer som blir aggressiva för dramatikens skull) en sorts peripeti enligt en dramaturgisk regelbok. Sanningens ögonblick i Hollywoodtappning.

Så blev det ju inte. Jag visste inte hur jag skulle säga. Eller vilken musik som skulle passa. Eller vad konsekvenserna skulle bli. Jag tog ett fast grepp om kanten på mitt stå-skrivbord och sa ”Jag är inte man. Jag är kvinna”.

Det blev tyst i rummet. Och jag förstod på riktigt innebörden av mina ord när jag sa dem högt inför några som inte var min familj. Jag hade varit rädd tidigare när jag berättade. När tryckvågen studsat mot väggarna och nådde mig igen föll jag ihop. Jag svimmade.

Mina enhetschefer plockade upp mig och satte mig i en fåtölj. En av dem sa ”Jag tror det här ledningsgruppsmötet är slut.” Närmare sanningen än så kan man inte komma. Det går inte att prata budgetunderskott eller nästa nämndsmöte när någon säger åt helvete med normen.

Men egentligen var det också något annat som var slut. Mitt liv som man. Jag hade valt sida. Aldrig mera en chans att få tillträde till världens maktcentrum: bastuklubben där de verkliga besluten fattas och dit #metoo aldrig tränger in. Bastuklubben är förstås en metafor. Det är platsen där penismätning och sexism alltid ligger i luften, som en gigantisk illaluktande fjärt. Ingen maktman skulle någonsin brakfisa i det faktiska styrelserummet. Aldrig.

Jag tror att det nog är därför det är så hotfullt med könsneutrala omklädningsrum. Det kanske bara beror på att vissa män i så fall skulle tvingas hålla inne med fisar och fördomar.

Jag funderar också över samhällets outtalade tvång för transpersoner att välja. På vilken restaurang som helst avkrävs varje transperson ett livslångt ställningstagande: och ett svar på frågan var ska du kissa resten av ditt liv? Könsneutrala toaletter innebär att alla köar till samma wc.

Jag avlyssnade en man som fick det att låta som att det var orättvist med könsneutrala toaletter för män är så mycket snabbare på toa. Ja, kanske beror det på att förfärande många män aldrig tvättar händerna när de ståkissat. Eller att de lämnar det där med att fälla ned toalettsitsen åt nästa (kvinnliga) besökare. Det är klart att det spar tid, tänker jag ironiskt.

Det könsbinära tänkandet styr världen. Makten på ena sidan. Uppgiften att fälla ned toalettsitsen å den andra. Det finns naturligtvis inte någon tydlig gräns. Många kvinnor i världen har mer makt och ett bättre liv än de flesta män. Men överallt oavsett socioekonomisk ställning, finns uppdelningen mellan makten och kvinnan.

På en krog, långt efter den där torsdagsmorgonen, träffade jag en före detta medarbetare (long time, no see) en kvinna, som inte egentligen brydde sig om min nya person (om den nu är ny). Vad hon mest funderat över var varför jag jag bytt från högstatus till lågstatus.

Jag förstår hennes tanke. Men jag är fortfarande vit, priviligerad, medelklass och högstatus. Jag har och har haft fina jobb. Mitt ofrivilliga val var inte ett val. Jag är inte modig. Det var nödvändigt. Och jag hade i alla fall aldrig haft tillgång till den makt som endast får innehas av heteronormativa cis-män. Bögar blir uteslutna från bastuklubben därför att homofobin är verklighet och penismätning en hotfullhet.

Och en sak till. Jag hade inte tänkt igenom konsekvenserna av att bli kvinna. Det är konsekvenserna jag möter varje dag nuförtiden. En krönikör skrev för ett tag sedan att hon varje morgon klär ut sig till kvinna. Så är det. Lika mycket som jag älskar mitt läppstift, undrar jag varför jag bekräftar könsstereotyper genom att måla läpparna. Lika mycket som jag kan bli glad över att en man tittar uppskattande på mig på krogen, lika mycket undrar jag efter hur många drinkar sanningens minut skulle infinna sig. (Nåja, situationen är hypotetisk eftersom jag redan har ett familjeliv, men möjlig eftersom jag är poly.) Och om hans vänliga flirtande skulle övergå i någonting annat. Sådant tänker jag på nu.

Räddare när jag går ensam hem en sen kväll. Beredd på att en man ska inta en lilla-stumpan-attityd. Beredd på att förklara begreppet trans. Beredd. Med ryggen lite mera spänd. Alltid.

Jag kan gå i högklackat. ”Kvinnor sätter fötterna framför varandra när de går. Det gör inte män.” Det lärde jag mig i en film jag har glömt namnet på. Jag har genom att kunna sätta höger fot framför vänster fot och upprepa beteendet i flera hundra meter tills fötterna gör ont, bevisat att jag är en fullvärdig medlem av det så kallade motsatta könet. Var det någonsin ett motsatt kön? Är inte bara uttrycket att befästa nödvändigheten av två motpoler?

Tänk om det för mig aldrig funnits ett motsatt kön, men däremot två fabrikssydda storlekar av kläder i europeiska standardmallar för manlig och kvinnlig kropp, som båda passar sisådär? ”Du ser ut som en 38:a”, säger expediterna. Det är mycket bättre att se ut som en 38:a än en 40:a. Förstås. Jag tycker jag ser ut som Chris.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg