Poddklåda.
Jag lyssnar inte så ofta på poddar. Jag har lite svårt att vänta länge på poängen. Om den kommer alls. Vi har lärt oss att en post på Facebook ska vara kort. Helst också med bild som fångar ögat, för bara en text läses av ingen. Och Instagram förstås, med bara bild. Och så Twitter, där endast japaner kan skriva en novell med det angivna antalet tecken.
Det fria pratandet i poddar älskas av många, kanske allra mest av pratarna. Jag är väl själv hyfsat extrovert och har tankar om mycket. Men poddar kan ibland kännas som om en hund utan förvarning slickar en i örat när väl poängen kommer. Jag är djurvän, men allergiker, så för mig blir en glad hunds dreglande vänskaplighet till kliande, röda utslag.
En solig dag lyssnar jag på en podd gjord av liberala krafter. De två samtalar kring Queer Kallis som nyligen hade premiär. Som det kliar! Jag måste pilla mig på utslagen med tops i båda öronen flera gånger. Jag ser lite rolig ut när jag lyssnar, som en förvånad alien med känselspröt. Vad gör du, frågar maken bestört. Schhh, jag lyssnar på en podd med liberala krafter, säger jag. Ta en allergitablett, säger maken. Jag tog hela kartan förut, säger jag, men det kliar ändå.
I podden pratar de om den blandade nakenheten i ett könsuppdelat universum. I det här fallet i en lokal byggd 1898 där en heteronormativ brädvägg sedan dess har delat upp i snoppar och snippor. En liberal cis-kvinna känner sig obekväm över de fluktande män som på premiärdagen tog chansen att gå över till damsidan. Den ena har varit där, den andra lyssnar med spetsade öron. Metoden Queer Kallis är inte bra, eller hur, säger hon som varit därl. Verkligen inte, säger den andra. Det är allt lite obekvämt, eller hur, forsätter den första. Absolut, jo, det är det. Är du empatisk, frågar den ena liberala kraften. Jätteempatisk, säger den andra. Det är synd om transpersoner, säger den första. Jo, det är det, säger den andra. Men det här är inte rätt metod. Nä, det är ju inte det, säger den första liberala kraften. Vi borde komma på ett bättre sätt, säger de båda. Kommer du på något, frågar den första efter stund. Nä, jag gör ju inte det, säger den andra.
Sexistiska fluktare är alltid obehagliga. Unga killar som fullt påklädda spankulerar omkring på nakenstranden längre bort på Ribersborgsstranden, nära, nära. Fega män med kläder på som vill sexualisera i onödan. De finns överallt. En kvinna behöver inte ens vara avklädd. Kränkningen tar den manliga blicken hand om ändå. Så långt är jag med. Men sedan tappar jag bort mig.
Du ser underlig ut med tops i öronen, säger maken. Har du satt in ännu flera? Men det är ett långt avsnitt det här, säger jag. Jättelångt. Jag har inte kommit till poängen än. Masochist, säger maken och går till jobbet. När han kommer hem för lunch pratar de fortfarande i podden, fast där tar jag i för mycket. Det är inte sant alls. Men jag har lyssnat om och om igen för att förstå. Jag berättar vad de pratar om och tillägger: Ja, de säger ju inte exakt så, men du vet, ungefär. Om det här fortsätter får jag ta dig till vårdcentralen, säger maken. Du är inte frisk. Vad sa du, undrar jag. Ta ur topsen så hör du, säger han.
Alltså, börjar jag, först talar de om sexism och att män är fluktare och att det är obehagligt för kvinnor. Så klart, säger maken. Sedan säger de att den här metoden som ska gagna transpersoner inte är en bra metod. Nähä, säger maken frågande. Och att den riskerar att skuldbelägga transpersoner i stället, säger jag.
Vad, säger maken, nu förstår jag inte. Det här låter som logiken i Svenska Akademien, säger han. Han följer med i debatten och klarar galant att sammanfatta allt från Börshuset i Stockholm. Först kladdade en man på kvinnor, säger maken. Sedan anmälde kvinnorna den mannen. Då struntade Akademien i anmälan. När alla får veta vad som hänt, och att det handlar om mäns sexism, och när en kvinna vill gå vidare med en anmälan… Nu förstår jag, avbryter jag, då säger männen att det är fel metod och så förskjuts det hela till att kvinnan är en bråkmakare. Exakt, säger maken. Men kan du ta bort topsen?
Vi blir tysta. Du menar, säger jag, att först utesluter cis-världen transpersoner och när transpersonerna tröttnar på att vara uteslutna, föreslår de könsblandat bad och då säger cis-personerna att allt handlar om mäns sexism, så därför är det fel på just den metoden och så blir det transpersonerna som är bråkmakarna?
Jag plockar ur topsen ur öronen. Du borde inte använda tops alls, säger maken. Det är inte ett dugg bra för miljön med plastpinnar. Vi sitter tysta. Jag tittar sorgset på den lilla högen med tops. Jag vet, säger jag, jag måste sluta lyssna på poddar. Och så måste jag bli en snäll transperson, säger jag. Jag ska omgående sluta bada och bråka. Varför det, undrar maken. Jag bara skapar problem för majoriteten, säger jag, och det är så dumt, så dumt. Jag tänker att det är lika bra att jag sitter här och väntar på att liberala krafter löser problemen åt mig, säger jag. Idiot, säger maken. Nu har du missat poängen i alla fall.
