Visst minns jag hur vi träffades

Det här är ett utdrag ur boken "Visst minns jag hur vi träffades" som jag skrev förra året. "För lite sex", skrev Genusredaktörerna. Brombergs förlag sa bara nej. Nu kan ni läsa en liten bit om Eeva. I boken möter man Mustafa, Fiona, Mi och många andra. De är sorgsna, men blir mindre sorgsna. Vem behöver ett förlag? :-)

Eeva

Nu passar det, sa min farsa när jag flyttade hem efter fem misslyckade månader. Det trodde jag att han skulle säga. Han brukade säga sådant. Du ska inte tro att du vet bäst. I den här familjen är det jag som är mannen. Just precis liksom.

Min morsa sa ingenting. Det var inte förvånande det heller. Så du sa upp dig från ett fast jobb, sa farsan. Idiot. Jag gick in på mitt rum och stängde dörren.

Nästa gång han pratade med mig var en tisdagskväll. Det är ett program om sådana där lesbiska som du i kväll, sa farsan plötsligt. Ska du titta eller är det okej om jag kollar fotboll? Det var väl ingen fråga, sa jag. Nä, sa han. Så jag gick in på mitt rum och stängde dörren. Han skruvade upp ljudet lite extra. Jag spelade musik i mobilen med lurarna så tätt mot öronen att jag slapp höra matchen.

Ibland längtade jag till den där fuktfläcken i taket i den tråkiga lägenheten. Det var en rätt skruvad känsla, men jag gjorde det.

Och så dog farsan. Inte framför tv-apparaten. Det hade man kunnat tro. Nä, han spelade på stryktipset och vann fyrtiosjutusen kronor och bestämde sig för att ta med morsan och åka till på solsemester. Och där fick han för sig att han skulle hoppa fallskärm, ett sådant där dubbelhopp. Han bara lossnade från selen trots alla bygelhakar. Obegripligt. De grävde fram honom på sju meters djup ur en sanddyn. Vilken otrolig fart han måste ha haft.

Morsan sa ingenting när hon kom hem. Men hon gav mig sextusen spänn.

Det var något dystert inne i mig som försvann med farsan. Jag kunde vara mig själv hemma. Min morsa var tacksam för all hjälp. Ibland kunde vi till och med fnissa ihop. Det var nytt. En dag frågade hon vad som egentligen hände när jag flyttade hemifrån. Ingenting, sa jag. Det var det som var problemet. Jag berättade om den slaka fuktfläcken och morsan kunde inte sluta skratta.

Jag hoppas att du träffar någon, någon gång. Jag också, sa jag. Det kanske inte är så farligt ändå, sa hon. Nej, det kanske inte är det, sa jag. Och så sa jag godnatt och gick in på mitt rum och stängde dörren.