Att bygga ett trevåningshus

Det är han, hör jag tydligt att en av dem säger när jag kommer in i lärarrummet. De nickar hej när jag går förbi, men jag låtsas att jag inte märker det. Jag går direkt ut i pentryt och hämtar kaffe. Jag sätter mig en bit bort från dem vid tidningshyllan och en av dem följer mig med blicken. Kom och sitt här, säger han. Jag tänker att de är ju vuxna människor. Jag reser mig upp och sätter mig ner hos dem trots att det är en jävla måndag.

Så han dog, säger han som undervisar i fysik. Jag nickar. Jag har varit sjukskriven i en månad men jag känner mig inte stark nog att prata om det här. Har det varit tufft, frågar han. Jag nickar igen.

Ingen här på skolan visste någonting om honom. Jag har veckopendlat och hållit käft i två år. Rektorn har vetat, men ingen mer. Jag tänkte att jag inte skulle klara av att vara hålans enda bög.

Klarar du dig nu då, frågar textilslöjdsläraren. Hon är lyckligt gift, underbart bra på att uppfostra barn, baka kakor till fredagsfikat, ordna personalfester och är före detta svensk mästare i orientering. Jo, säger jag.

Gymnastikläraren säger att han inte vet hur han skulle klara sig en enda dag utan sin fru. Vad skulle jag äta då, säger han. De skrattar till men tystnar. Ni kunde förstås laga mat båda två, säger han. Det är väl så med bögar att de liksom kan sådant som tjejer kan, eller? Jag låter den frågan förbli obesvarad.

Jag säger över huvud taget ingenting så de låter mig sitta där medan de småpratar tills det ringer in. Textilslöjdsläraren lägger nästan en tröstande hand på min axel när de går till sina lektioner.

*

Jag tappar bort mig mitt en mening. Jag stirrar ut genom fönstret på världen när eleverna jobbar med sitt. Magistern, säger en av dem. Magistern. Jag tänker inte på någonting. Magistern? Jag har fastnat med blicken på en fullständigt meningslös björk. Plötsligt står han framför mig med sin bok. Magistern, det är en sak jag inte fattar. Förlåt, säger jag och fylls av skuld. Det är ju inte deras fel att jag är så tom. Jag borde skärpa mig. Genast.

Det går inte jättebra eller hur, frågar rektorn. Nej, säger jag. Du kanske borde ha förlängt sjukskrivningen, säger hon. Det är ingen som skulle tycka att det var konstigt. Jag har helt enkelt inte råd, säger jag. Jag tänker behålla lägenheten vi delade. Och så har jag ju livet här, säger jag. Har jag verkligen ett liv här, tänker jag. Du ska ju också klara av din tjänst, säger rektorn. Och då fylls jag av skuld igen för att jag är så egoistisk att jag försöker återvända till en vardag som saknar centrum.

När jag handlar mat i livsmedelsbutiken är det en av kassörskorna som har slutat hälsa helt. De andra nickar, men säger inte hej. Småpratet runt mig har försvunnit.

Eller är det jag som har strukit allt det där som upprätthåller en fasad, tänker jag. Jag kan inte se vad som är sanningen. Jag handlar sådant som jag vet att kroppen behöver. Basvaror. Jag handlar ingenting som smakar något särskilt, för ingenting smakar. Jag köpte en onödig rulltårta med hallonkräm som låg oöppnad på köksbänken tills den möglade. När jag hade slängt den bestämde jag mig för att jag inte behöver något till kaffet. Inte längre.

Missförstå mig inte, jag begriper ju att jag är djupt deprimerad. Jag saknar inte självinsikt. Jag tycker bara att det är min rätt att få vara tom. Men när jag tänkt den tanken känner jag skuld. Om jag mådde bättre skulle jag kunna gå till någon och göra mig av med all skuld.

*

Vi skulle bara hälsa på några vänner på landet den helgen. Jag hade kommit med tidiga eftermiddagståget och han stod och rökte en cigarrett och väntade bredvid bilen. Han stod på trottoaren i sin skogsjacka och slitna jeans och den där fåniga rutiga halsduken som hans mamma hade givit honom. Så såg han ut när jag kom ut ur centralen. Jag tänkte att jag ska låta den där halsduken försvinna mystiskt. Han gav mig en slängkyss och jag vinkade tillbaka.

Och så ser jag att han ler när han går runt bilen och öppnar dörren på passagerarsidan lite chevalereskt. Jag ser bara honom. Lastbilen klipper både honom och dörren. Det går så fort att jag blir stående som om jag hade sett i syne. Var det inte han, tänker jag. Men jag ser ju att bildörren är borta.

Han kilades fast under lastbilen och släpades med nästan tvåhundra meter innan bilen stoppades av en betongstolpe.

Polisen konstaterar snabbt att det är lastbilschaufförens fel. Det är uppenbart, för han har kört på fel sida av vägen, oerhört fort, drogpåverkad och utan lastbilskort. Han har inte ens rätt att framföra ett sådant fordon så han är inte ens chaufför, bara en jävla svartjobbande mördare.

När jag har läst polisrapporten ropar jag i lägenheten och jag hör honom tydligt svara att det är fullständigt obegripligt att en människa kan bete sig så. Jag håller med honom förstås. Jag låtsas att allt är som förra veckan. Jag vill jävlas med mördaren så att han inte tror att han har vunnit.

Att mördaren har brutit mot stora delar av lagboken förändrar ingenting i mitt döda liv.

*

Det blev ändå en ljus stund, säger hans kvittrande lilla mamma. Hon ser lycklig ut på riktigt. Det är det viktigaste för hennes generation, att kvittra när det är så smärtsamt att man är förlamad. Egentligen borde jag vara tacksam över att hon låter som en gråsparv för om inte det fanns lagstiftning som gav mig rätt till arvet skulle hon blivit en fräsande markatta och roffat åt sig hälften av allt det som är vårt. Mitt.

Hon är olyckligt skild sedan många år. Hon missar aldrig ett tillfälle att komma med detaljer om hur sviken hon blev. De hade skrivit ett äktenskapsförord som mycket tydligt bestod av välformulerade manliga privilegier. Plötsligt stod hon utan allt det materiella hon var van vid. Han tog bilen, båten, villan och de smycken han hade kvitton på. Om hon kunde skulle hon ta ut sin hämnd på alla män.

Alla karlar är likadana.

Det blev en ljus stund för att det var så många som älskade honom, säger jag. Ballonger, serpentiner och heavy metal när vi bar ut kistan. Vad var det låten hette, frågar hon mig gnälligt och jag vet att hon inte tyckte det var värdigt. Värdig musik är den musik som hon kan namnet på. Tyckte du att det var värdigt, frågar hon utan att fråga. Hon vill bara kunna snörpa på munnen åt mitt svar. Det ska du skita i, säger jag. Och då ler hon tvetydigt och frågar om jag vill ha mer kaffe. Det säger jag att jag inte vill. Sedan ångrar jag mig för att jag beter mig som ett rövhål utan känslor och reser mig, går fram till diskbänken och ger henne en lätt kram från sidan som hon smidigt slingrar sig ur.

Nu måste jag gå, säger jag. Och både hon och jag är lättade. Vi slipper ses mer. Vi försöker dölja att det gör oss lätta om hjärtat. Jag är också en väluppfostrad idiot.

Ta hand om dig nu vännen, säger hon och styr snabbt mot ytterdörren. Vi behöver ju inte bestämma nu hur vi gör med julfirandet i år. Jag kanske reser bort till solen med en väninna i stället. Gör som du vill, säger jag. Hon nickar. Hon har säkert redan bokat resan.

*

I trapphuset utanför hennes lägenhet måste jag sätta mig ner. Sista julen vi firade ihop. Han var inte snäll mot henne alls. Och hon var inte älskvärd. Han satt tyst i bilen på vägen hem i snömodden. Man borde knäcka hennes tummar med en nötknäckare, sa han plötsligt. Vad har hon gjort som jag inte vet, sa jag. Nej, sa han. Allt vet du inte. Allt kommer du inte att få veta.

Det smärtar mig att jag aldrig kommer att få veta. Han kommer aldrig att berätta. Det blir så slutgiltigt när jag tänker den tanken, men också en uppenbarelse. Även om inte kroppen vill så ska jag bära den nedför trapporna, hem till de tysta ytorna, tillbaka till jobbet i hålan.

Jag reser mig och tyngdlagen för mig sju steg nedåt när jag stannar. Vissa frågor måste ändå ställas. Jag går tillbaka upp och ringer på. Det dröjer innan hon öppnar och hon har sminkat av sig och tagit på sig en morgonrock. Hon ser mycket mindre ut. Jag berättar vad han sa i bilen, för mindre än nio månader sedan, när det ännu var normalt att det snöade, när han fortfarande kunde prata.

Han fick stryk av sin pappa varje dag hela barndomen och jag sa aldrig ifrån, säger hon.

Jag vill inte veta varför han slog. Jag vill inte veta varför hon teg. Vi står inte länge och tittar på varandra ordlösa, för min reaktion kommer omedelbart. Jag ger henne en örfil och hon väjer inte undan.

Jag är van, säger hon. Han slog oss båda två.

Jag skjuter igen dörren till hennes mausoleum. Vi hjälps åt. Hon reglar.

*

När jag kommer tillbaka till skolan efter en hösthelg i det som jag brukade kalla hem, får jag veta att det ska bli personalfest på fredagen.

Inte så sugen, säger jag. Men under veckan är det flera som säger du kommer väl. Du ska väl inte hem två helger i rad, frågar studierektorn. Nej, det är så mycket prov att rätta just nu, så jag stannar nog några helger. Jag hoppas arbetsbördan ska vara en orsak för att vara hemma på fredagen.

Magistern, säger hon. Kan du komma. Det är en sak jag inte förstår. När jag böjer mig över hennes bänk och frågar vad det är hon vill veta, visar hon en lapp där hon har skrivit Magistern. Och ett hjärta och ett utropstecken. Och jag vet att du är ledsen. Jag vågar inte röra vid henne, för sådant kan misstolkas. Hon viker ihop lappen och ger den till mig. Tack och lov ringer det ut.

*

Jag säger inte att jag tänker stanna hemma och strunta i festen. När fredagsmörkret sänker sig går jag hem, sätter på musik som han inte tyckte om och talar om för honom om att han inte når fjärrkontrollen längre. Jag tar automatiskt med mig två vinglas från köket när jag sätter mig i soffan. Och då brister jag. Jag gråter hejdlöst och häller upp rödvin i båda glasen och skålar med honom och säger att jag hatar honom. Jag dricker ur hans glas först, bara för att retas. Sedan vrider jag upp volymen och dricker det andra glaset fort, fort, fort.

Jag är lite full när mobilen ringer. Det är studierektorn som säger att klockan är ju nästan åtta och vi undrar om du ändå inte ska komma över. Jag försöker låta bli att sluddra. Svarar enstavigt. Till slut svarar jag ja. Jag ville säga nej, men jag ska ju träffa dem på måndag.

Tar på mig jackan som jag inte knäpper och möter den kyliga höstluften. Stoppar händerna i fickorna och tänker att jag skulle haft vantar. Jag hittar flickans lapp och läser den. Jag vågade inte slänga den på skolan. Det syns att det är ett barn som skrivit den. Skrynklar ihop den och kastar den i ett buskage. Jag tänker inte gråta. Nu ska jag på fest. Jag piggnar till under promenaden och lovar mig själv att börja leta efter ett nytt jobb.

Jag ska skärpa mig.

Festen har hållit på ett par timmar när jag kliver in genom dörren. Det är så enfaldigt enkelt att jag genast ångrar mig. Smörgåstårta. Öl. Vinlådor. Musik på hög volym och drygt fyrtio vuxna människor som försöker låtsas att en skolmatsal gör dem unga.

Textilläraren försöker bjuda upp mig. Hon är så pigg och empatisk. Jag vill inte dansa med en kvinna. Jag vill försvinna in i en trygg famn och gömma mig hos en man. Hos honom. Hans famn är i himlen. Men jag dansar med henne till en evighetslång schlager. Sedan säger jag att jag måste gå på toaletten.

Jag är konsekvent i mitt undvikande och gör ett toalettbesök utan att jag behöver. Sitter på locket och tittar på ristningarna i den blå dörren. Någon älskar någon som älskar någon annan. Och konturerna av ett erigerat manligt könsorgan som sprutar. Ut kommer orden jag vill ta dig nu. Och så ett namn som någon ristat bort så hårt att det har blivit en liten grop i dörren.

När jag kommer tillbaka sätter jag mig i en soffa i ett hörn. De har roligt. Jag ser ju det. Det kan jag inte missunna dem.

Väldigt god smörgåstårta, säger studierektorns fru som uppenbarligen har fått för mycket vin. Jag har inte smakat, säger jag. Hon reser sig resolut upp, går till bordet med mat och skär en jättebit och säger varsågod, du måste äta. Du håller på att bli mager. Och så tappar hon jättebiten rakt i mitt knä. Förlåt, ropar hon. Förlåt. Ursäkta mig, säger jag. Jag måste gå på toaletten och ta bort det värsta.

Majonnäs och räkor gör människor lyckliga. Andra människor.

*

När jag kommer ut från toaletten är det alldeles tyst och mörkt i lokalen förutom värmeljusen på långbordet. Då börjar musiken. Då dras ridån på matsalsscenen upp. Och där står fysikläraren i drag.

Det är det märkligaste jag någonsin varit med om. Han är klädd i en lång röd laméklänning, skyhöga klackar, lila peruk. Översminkad. Han är grov. Han är dålig. Han kan inte dansa. Han imiterar artister han sett, men han vet inte hur man gör. Schlager från fyra decennier. Det tar aldrig slut. Mina kollegor lyser och skrattar. De sneglar över axeln mot mig där jag sjunkit ned på en bordskant långt bak i lokalen när de applåderar. Jag tror att jag ler.

Och nu blir det paus. Några går ut för att röka, nej, nej, jag bara feströker. De tittar på mig med försiktiga småleenden när de går förbi. Visst är han bra, säger studierektorn. Absolut, säger jag utan att övertyga. Det är dåligt vad, säger han. Ja, säger jag. Vi visste inte vad vi skulle hitta på, säger han. Men han menar väl. Det gör vi allihop.

Nu blir jag nästan illamående. En misstanke om att de försöker underhålla mig växer till förvissning. Festen är min fest. Herregud, utbrister jag. Gör ni det här för min skull? Jomen, så är det ju, säger studierektorn. Textilläraren har gjort smörgåstårtorna, får jag veta. Hon har fixat dekorationerna, sytt draperiet till scenen. Hon kan ju sådant där, säger studierektorn. Ni borde inte, jag menar, det behövs inte, jag är trött.

Varför kan de inte bara lämna mig ensam?

Musiken börjar igen. Han fortsätter som förut. Hördu, vad hängig du ser ut grabben, säger gymnastikläraren. Han sätter sig ned på bordskanten med mig. Du behöver en rejäl sup. Han tar upp en fickplunta och räcker den till mig. Ljummen whisky som är riktigt god. Tack, säger jag. Han är rätt usel, säger han. Jag har sett sämre, ljuger jag. Det kan inte vara möjligt. Jodå, envisas jag. Var i helvete då? Och då ler jag på riktigt. Trodde väl det, säger han. Skål.

*

Eländet har ett slut. Och fysikläraren kliver med försiktiga steg nedför den branta trappan. Kollegorna applåderar och jublar. Och sedan börjar radhusdansen igen. Jag ser att han tar av sig peruken. Någon ger honom en kram och tummen upp. Han kommer på vingliga klackar mot oss. Var inte för elak nu, säger gymnastikläraren. Förlåt, säger han när han är framme. Vad, säger jag. Förlåt för att jag trodde att du skulle tycka om det. Det gjorde jag, säger jag. Tack. Han skakar på huvudet, men håller god min. Det gör vi alla tre.

Vi pratar om showbusiness. Det är ganska komiskt. Våra samlade erfarenheter är inte stora. Tillsammans har vi varit på dragshow elva gånger. Gymnastikläraren en gång, jag två gånger och fysikläraren åtta. Så pass, säger gymnastikläraren. En sup till? Jag hinner inte svara, men fysikläraren tar pluntan och tömmer den.

Sedan går han beslutsamt fram till scenen igen, sparkar av sig sina högklackade skor framför den lilla trappan, tar sig upp på scenen, stänger av dansmusiken och går fram till mikrofonen.

Folk slutar dansa, tittar. Han säger ingenting. De börjar småprata i stället. Någon går på toaletten. Flera hämtar mer att dricka.

Hörni, jag har inte sagt sanningen, säger han och fyller hela matsalen. Sorlet fortsätter för han verkar ganska full. Vår smidiga sociala vänlighet att inte lyssna på den som är full och pratar i mikrofon. Hörni, jag har ljugit. Nu har han gått över gränsen. Alla känner sig tvungna att lyssna.

Jag har alltid levt ensam, säger han. Lyckans ost, ropar en man. Alla skrattar. Kvinnorna också. Det var inte något jag ville. Och det här är orsaken, säger han och drar i sin röda, glittriga klänning. Så fort jag har förklarat för de kvinnor jag träffat att jag klär mig i kvinnokläder hemma, så har de stuckit. Nu blir det riktigt tyst.

Det här är alldeles för dramatiskt, tänker jag. Det finns en obalans i att säga sanningen i ett högtalarsystem. Han tror att han inte behöver se dem i ögonen. Men de är inte hans publik. De är hans vänner. Han kommer att ångra det här och i motsats till mig kommer han aldrig att kunna lämna hålan. Jag har någonstans att fly. Han hör hemma. Jag går fram till scenkanten och sträcker handen mot honom. Kom, tecknar jag. Och då sätter han sig på scenkanten. De andra har börjat lyssna och nu vill de höra mer. De kommer närmare. Ganska många har gått hem redan. Klockan är över midnatt och barnvakterna få.

Studierektorns fru säger att det där har vi vetat hela tiden. Jag har aldrig pratat om det, säger han. Jodå, när du har kommit hem från dina resor har du pratat om klänningarna, perukerna, skorna i flera veckor, säger gymnastikläraren. Har jag, säger han och ser förvånad ut. Så det har vi räknat ut. Så jag är drugan i byn, säger han. Vad säger ni, frågar gymnastikläraren. Är han drugan i byn? Ja, det är väl klart att han är. Fysikläraren blir blank i ögonen. Nu rinner mascaran, säger textilläraren.

Jag borde aldrig ha gjort det här, säger han. Det var väl ett bra förslag, säger någon, nu har vi ju både en druga och en bög. Ni ska få se att snart bygger någon ett trevåningshus också. Det är självironi, inte en elakhet mot mig. Vi ville helt enkelt pigga upp dig. Det måste vara så vidrigt ensamt och tomt efter honom, säger gymnastikläraren. Vissa saker måste sägas högt inför andra människor. Det är första gången jag känner mig sedd sedan jag började jobba här.

Jag älskade honom. Jag älskar honom. Jag kommer alltid att älska honom, säger jag. Alla tempus.

Då tar fysikläraren min hand framför alla. Om jag hade varit bög, skulle jag ha pussat dig nu, säger han. Idiot, säger jag. Hångel är underskattat.

Puss, puss, puss, puss, börjar plötsligt en av kollegorna skandera. Några till hänger på. Klockan är mycket. Alla har druckit.

Och då lägger jag handen om hans nacke, ser in i hans förvånade ögon och kysser honom. Med tungan. Han ger upp inför njutningen och vi bryr oss inte om åskådarna. I en paus tvekar han när vi tittar varandra in i ögonen, och han böjer sig fram och viskar jamen, jag gillar kvinnor. Och jag gillar män, viskar jag. Han ler snett.

De andra tappar intresset när vi fortsätter. Någon börjar plocka ihop flaskor i en back. Studierektorn kramar om sin fru. Hon pussar honom i pannan.

Så släpper vi varandra och sitter tysta på scenkanten i ljuset från strålkastarna. Du har läppstift över hela ansiktet, säger han. Vet du om att du har en otrolig skäggväxt, frågar jag. Det gör ont om du är så ivrig.

Och så kysser vi varandra igen. För ensamheten. För att vi längtar efter någon annan. För att hålan aldrig mer ska bli sig lik.