Utdrag ur "Jag skapade Eva"

Så här startar romanen som kommer ut i början av 2020 på Tallbergs förlag: 1978 Första natten i Stockholm kunde jag inte sova. Det var som om jag inte förstod att jag levde. Att jag fanns. Jag visste ju inte hur det kändes att leva. Jag låg stel och varm tills solen lyste på tegelväggen mittemot inne på gården. Jag hade hyrt ett litet inackorderingsrum på Bondegatan hos gamla tant Greta. Det var det billigaste rummet som gick att hitta. Det fanns en toalett med ett pyttelitet handfat med bruna kalkränder i hallen utanför mitt rum. Toaletten delade jag med Greta. De första veckorna gick jag bara långa promenader för att lära mig staden. Jag gick kors och tvärs, till Östermalmstorg, till Stadshuset, till Kungsholmen och tillbaka till Söder över Västerbron.

– Göran får inte ha damer på rummet, sa Greta. Och tystnade. Inte några herrar heller, lade hon till och plirade mot mig.

Jag nickade.

– Så var det ju inte när jag var ung, sa hon, att folk gjorde vad som helst, men vart är vi på väg med det här klotet?

Hon var i stort sett döv och osällskaplig, så jag störde ingen. Vår kommunikation bestod mest av att jag betalade månadshyran med mina sparade pengar på bankboken. Hon räknade sedlarna, nickade över beloppet och gick in i sitt sovrum och lade pengarna i översta högra byrålådan. Och så bligade hon uppfordrande på mig när hon stängt lådan, liksom för att säga att tjuvar hade hon inget förbarmande med. Någon enstaka kväll i månaden tog Greta tunnelbanan till Kungsholmen till sina väninnor, för att spela bridge och dricka sherry. Annars tillbringade hon kvällarna med att somna framför tv-apparaten.

En kväll när hon var borta, öppnade jag skåpen och räknade hennes tallrikar och silverbestick. Hon hade kunnat bjuda fyrtioåtta personer på trerätters middag och vin därtill. Det tror jag aldrig att hon hade gjort. Hon hade varit gift, men mannen dog tidigt, lät hon förstå.

– Jag har inga barn och är lika glad för det, sa hon.

Hon ljög. Jag visste hur lögnen förändrar människor och gör dem ensamma.

En gång vaknade hon med ett ryck mitt i en film som jag, i brist på bättre sysselsättning, också hade bett att få se. Jag hade hört henne snörvla och snarka i mer än en halvtimme, när hon vaknade och påpekade att ingen kunde göra långfilm längre.

– Det finns ingen begriplig handling i filmerna nuförtiden, sa gamla tant Greta. Tacka vet jag min namne. Hon hade stil och var en utomordentlig skådespelerska.

– Namne, undrade jag.

Då gick Greta med resoluta steg fram till tv-apparaten och stängde av den. Hon tittade uppgivet på mig och gick in på sitt rum utan att säga godnatt. Efter fem minuter öppnade hon dörren igen.

– Greta. Greta Garbo, ropade hon.

Jag gick en kväll till Timmermansgatan, för jag hade läst i en Uppsala Nya Tidning för länge sedan att det fanns en lokal för homosexuella där. Men jag hittade den aldrig. Och jag kunde ju inte fråga någon. Jag gick två varv runt kvarteret i hopp om att kanske se någon som var homosexuell. Utan att jag förstås visste hur en homosexuell man såg ut.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg