Sjukt jämställd vård. Typ inte alls.

Det finns en maskin vid utgången på min vårdcentral. Den ska få mig att tro att jag har en ärlig och personlig relation med sjukvården. Den vårdcentral som får flest glada miner vinner, precis som i Let's dance. Tror jag, men jag är inte säker.

Som transperson ska man helst hålla sig frisk och kry. Jag borde motionera mera. Äta sundare. Sluta med alkohol. Men jag har i alla fall slutat röka, för jag vill på alla sätt hålla mig borta från den svenska sjukvården. Det kostar nämligen 200 kronor att bli diskriminerad. Per besök. Och har jag inte pengar med mig, så skickar de gärna fakturan hem, bara jag har givit dem mitt personnummer.

Det är den verkliga funktionen för personnummer. Att jag inte ska kunna smita undan betalningen. Att de fyra sista siffrorna också talar om mitt juridiska kön, verkar för de flesta vara en överraskning. "Jaså", sa en läkare, "får man ett nytt personnummer när man byter kön". Jag släppte snabbt tanken på att berätta för honom att det numera kallas för "könsbekräftande behandlling". Jag vill ju inte verka petig.

Innan ni läser vidare, låt mig först påpeka att jag visst har mött bra läkare och sköterskor i livet. Empatiska och fantastiska och kunniga personer. Jag måste också påpeka att jag är priviligierad, fast jag är transperson och fast jag ibland måste gå till doktorn för att jag känner mig sjuk. Jag är verbal, högstatus och kan säga ifrån. Min upplevelse av min vårdcentral är bara toppen av ett dystert isberg av överkörda, tillplattade och osynliggjorda hbtqia-personer, som är skattebetalare och som inte mår bra. Som mår dubbelt dåligt, därför att de vet att influensan eller den brutna armen anses som ett sekundärt problem, helt underordnat alldeles för många sjukvårdsanställdas förvirring och irritation över att patienten avviker från normen.

Enligt journalanteckningarna från min vårdcentral, är jag en person som utan anledning blir arg och upprörd. Men min ilska kommer inte ur tomma intet. Den beror på att sjukvårdspersonalen först diskriminerat mig. Det skriver de inte in i journalen. De är ju inte dumma i huvudet. Det skulle ju kunna påverka deras karriär. Då skulle jag ju kunna anmäla dem.

En sköterska på min vårdcentral blir mycket irriterad när jag frågar om hon vet vad en transperson är. ”Ja, det vet jag visst. Du har gjort om dig till kvinna!”, skriker hon. Och eftersom jag tycker att gränsen går vid att bli skriken åt av sjukvårdspersonal, reser jag mig för att gå. Då tar hon ett fast grepp om min handled och försöker dra mig tillbaka in i undersökningsrummet. I journalen skriver hon att ”patienten går utan att vilja få rådgivning”. Är jag fullständigt patologisk, som trots allt är nyfiken på vilka goda råd hon ville ge mig?

En läkare säger att han ”skulle kunna undersöka mig”. Men han gör ingenting. Efter att han bara tittat på mig i fem minuter, frågar jag om han är rädd för att undersöka mig för att jag är transkvinna. ”Ja”, säger han ”jag är ju så ung och oerfaren”. Jag som patient blir ansvarig för att undersökningen överhuvudtaget genomförs.

En annan läkare tror att hon ska möta en man så hon rynkar på näsan när jag reser mig upp i väntrummet. "Är det DU som är Chris?!?" säger hon misstroget. Sedan blockerar hon dörren till undersökningsrummet och outar mig som transperson för hela väntrummet. I journalen skriver hon att ”patienten är mycket upprörd”.

Frågor på det?

Min vårdcentral kallar mig både hon, han och hen. När jag påpekar att jag använder hon som pronomen och har kvinnligt personnummer vägrar de rätta i journalerna. När jag skriver till huvudkontoret för det privata vårdbolag som sköter Region Skånes vård där jag bor och förklarar vad som har hänt, får jag inget svar. Inte heller går det att få tag på vårdcentralens chef. Han har helt enkelt inte någon telefontid. Alla tidningar har en ansvarig utgivare. Vem är ansvarig utgivare för sjukvården? Socialstyrelsen ger riktlinjer och rekommendationer. Politikerna gör partipolitiska prioriteringar. Upphandlingen sköts av tjänstepersoner enligt EU-direktiv. Vårdföretagen har en styrelse. Vårdcentralen har en chef. Läkaren är satt att följa Socialstyrelsens rekommendationer. I denna rundgång försvinner ansvaret. Om jag vänder mig till sjukvårdspolitikerna, får de inte detaljstyra, utan bara fatta principbeslut.

Jag har ett förslag till principbeslut för Regionfullmäktige som måste anses ligga inom rimlighetens gräns: sluta med skitpratet om jämställd vård. Läkare och sjuksköterskor lär sig ytterst lite om oss transpersoner på universitet och högskolor. Den unge läkaren som är rädd för att undersöka mig, vet förmodligen mer om recessiva och dominanta anlag hos möss, än om min kropp. Sedan måste de utexaminerade ändå specialutbildas på arbetstid. Men det har de egentligen inte tid med, anser somliga anställda hos Region Skåne. Det tar tid från det viktigaste, det vll säga att möta patienter, svarar de i enkäter. Det de säger är att det viktigaste är att möta heterosexuella, ciskönade patienter.

På en arbetsplats för barn- och ungdomspsykiatri, där jag föreläste, och där många jobbat mer än 15 år i yrket, trodde alla att de under sitt yrkesverksamma liv aldrig mött en ung person från hbtqia-gruppen. Det är chockerande, eftersom Sveroks statistik över samma åldersgrupp visar att en av fem unga definierar sig som utanför det binära könssystemet. Jag deltar i ett panelsamtal om transbegreppet inom ramen för läkarutbildningen och får veta att läkarkåren är tudelad. Det finns många som viftar bort begreppet transperson som icke-existerande. Osynliggörande är också diskriminering.

Emellertid betalar jag och andra hbtqia-personer också skatt som finansierar vården. Vi betalar också de 200 kronor det kostar att besöka en vårdcentral. Utan att få valuta för pengarna. Jamen, byt vårdcentral då, kan jag höra någon säga. Hur kommer det sig att jag och tusentals andra hbtqia+ personer är så dumma att vi varje dag, året runt, går tillbaka till en sjukvård som vägrar se oss? Helt enkelt därför att det inte finns någon annan sjukvård än den heteronormativa och könsbinära. Det fria vårdvalet existerar inte för hbtqia-personer.

Vi föreställer oss en chef för en vårdcentral, som förväntar sig att få se ”Hamlet” en fredag kväll och som betalat 200 kronor för biljetten. Och så föreställer vi oss att vi berättar för denna chef att han måste stanna kvar i foajén medan resten av publiken går in i salongen.

För så är det ju bara, att alla som betalat kan naturligtvis inte få se föreställningen.

Om jag någon gång på ålderns höst får en hjärtinfarkt har jag tre blygsamma önskningar. Nummer 1: att fördomar inte blockerar infarten för akutintaget så att ambulansen inte kommer fram. Nummer 2: att akutpersonalen bryr sig mer om mitt hjärta än om mitt könsorgan. Och nummer 3: att ingen skriker åt mig att jag så länge jag inte är död, ska jag bara hålla käften med mitt minoritetsgnäll.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg