Det blev för roligt...

Förra hösten gav jag själv ut min andra roman "Med ett öga öppet" om ett Sverige i populistiskt sönderfall. Slutversionen var hälften så lång som första utkast. Jag var tvungen att skära bort allt som handlade om partiet Framåt Sverige och deras regeringsintriger. Det blev helt enkelt mycket roligare än verkligheten. Här kan ni läsa ett utdrag om kulturminister Ulla. (Det är långt, 14 A4-sidor, men kul!)






Stockholm, oktober


Statsminister Bertilsson tänker på gårdagens regeringssammanträde. Tretton ministrar med varsin kravlista lång som en roman av Dostojevskij. Och så Ulla från Värmland som hade med sig hembakt sockerkaka och sa ”This is the beginning of a great friendship”. Och vid andra bordsänden Kristian från de Kristliga och Ulrika från Högerpartiet som gjorde stora ögon. Koalitionsregeringar är ett jävla skit.

Ulla som är kulturminister är galen, tänker Bertilsson. Hon vill förbjuda pizza, pasta och latte för det är från Italien. För henne är allt kultur och hennes ansvar. Han måste använda alldeles för mycket energi på att hindra henne från att stoppa fingret i varje syltburk. Hon vill att Sverige slutar använda ris för det kommer från Asien. Allra helst vill hon gå tillbaka till pluralformer av verb också, det har hon tagit upp flera gånger redan.

Minister Olof bråkar om stärkta gränskontroller. Bertilsson ser att minister Jenny antecknar och bidar sin tid innan hon kommer att angripa. Den Unge Ludvig vill göra det lagligt för polisen att läsa alla människors e-post utan välgrundade misstankar och satsa miljardbelopp på FRA. Bertilsson känner ju igen sättet att spruta ur sig idéer från alla partikonvent, men han hade förväntat sig att ministrar beter sig som ministrar.


*


Minister Olof och minister Jenny har smitit iväg en bit ifrån kvarteren där alla som jobbar på Regeringskansliet brukar äta. De har en kinarestaurang i närheten av Odenplan som favorit. Nu sitter de i sitt lilla bås, i den dunkelt belysta imitationen av kinesiskt lackarbete, sidenskärmar och ett stort akvarium med alldeles riktiga, feta karpar. De har ätit sig igenom buffén och nu sitter de med friterade bananer och glass.

Strömmen av flyktingar från Mellanöstern tycks aldrig sina, men statsminister Bertilsson tänker och förankrar.

- Vad är det han väntar på? säger Olof.

- Det står i partiprogrammet att Sverige ska stänga sina gränser, säger Jenny. Bara gör det.

Olof nickar.

- Han funkar ju inte som statsminister, säger hon och skjuter ifrån sig glassen med friterade bananer. Det är väldigt sött, det här, säger hon.

- Det är fullständigt åt helvete, säger Olof, en gång döpt efter Olof Palme av sina föräldrar som var aktiva inom Arbetarpartiet. Han lystrar inte om han blir kallad vid förnamn.

- Har du sett den här? säger Jenny och håller fram gårdagens Svenska Dagbladet.

På förstasidan finns en nidbild av statsministern med öron långa som hos en vädurskanin, så långa att han snubblar på dem.

Olof kan inte låta bli att fnissa åt bilden.

- Han läser alla mail från Östergötland, Skåne, Värmland, säger Jenny. Som om Flashback är kunskapens källa.

Framåt Sverige har laddat alla partidistrikten med strategier och tankar i mer än ett år och pratat om akuta hot, att Sverige är under attack, inte minst från muslimer och homolobbyn. I synnerhet skrädde de inte orden under den intensiva valrörelsen. ”Jag ska läsa alla mail ni skickar in” lovade Bertilsson när han pratade i Borås i juni. Men nu vill väljarna ha action. Olof och Jenny vill ha action.

- Han slösar pengar redan från början, säger Jenny, med bara nio ministrar och denna jäkla flyttkarusell. Jag tror inte att jag ens har träffat alla på finansdepartementet ännu.

- Jag antar att han ville att det skulle märkas att Sverige går in i en ny era, säger Olof. Men vi har ju en massa vallöften så det borde gå som på räls.

- Jo, säger Jenny, snart kommer svekdebatten igång i partiet.

- Får du också en massa sura mail? undrar Olof.

Jenny nickar.

- Han kanske vill ha kaos? säger hon. Söndra och härska?

- Ja, vi får ju inte veta ett skit.

- Jag tror vi måste tala om för honom vad vägen framåt är, säger Jenny.


Då lutar sig kulturminister Ulla, ut ur nästa lilla kinesiska bås.

- Hej, på er! säger hon glatt. Ni får ju vara glada att det inte är främmande makt eller Expressen som lyssnar, utan bara jag.

- Apropå tokstollar, viskar Jenny.

Och så flyttar Ulla över till deras bord med sin skål med ris, ett lass friterade räkor och en stor mellanöl.

- Så ni vill bli av med Bertilsson? säger Ulla sedan. ”Fasten your seatbelts. It’s going to be a bumpy ride”,

Olof och Jenny svarar inte. För de vet inte vad de ska säga.

- Pratar ni om ett practical joke så att Bertilsson gör bort sig? säger Ulla. Det gillar jag. Jag kommer ihåg när jag var ungdomsledare hemma i Värmland och åkte på scoutläger med vargungarna, eller hajk var det ju, i ett vindskydd och då hade vi spänt upp snubbeltråd utanför vindskyddet där ungarna låg och sov. Så när alla vaknade och skulle komma fram till oss som satt vid elden där på morgonen, så föll de. En efter en. Så vi bara satt där och väntade på att nästa unge skulle ramla. Gud, vad vi skrattade.


Olof och Jenny har inte rätt ord för att kommentera utan att ljuga, så de låter bli.

- Vi fixar en skandal! utropar Ulla. Jag har hört att han har en älskarinna. Det kan bli snaskigt.

- Ulla, du har missförstått det här fullständigt. Vi vill inte bli av med Bertilsson, säger Jenny.

Hon är oroad av att Ulla hörde vad hon och Olof sa. Jenny litar inte alls på Ulla.

- Jamen, om de hittar hemligstämplade dokument från våra samtal med Ryssland hemma hos älskarinnan?

- Vilka samtal? undrar Jenny.

- Oops, säger Ulla.

- Ulla, har du läst Mästerdetektiven Blomkvist? säger Olof.

- Det är klart jag har.

- Det här är inte alls som Blomkvist.

- Okej, säger Ulla och surar.


Jenny reser sig och låtsas att hon ska gå på toaletten.

- Tror ni att jag är dum? säger Ulla. Jag skojar ju bara. Det vet vi ju alla i partiet att Bertilsson är en besvikelse. Ni anar inte så mycket mail jag får där han blir kallad för Sveriges största nolla.

Jenny spänner ögonen i Ulla.

- Ulla, nu släpper vi det här, säger hon. Du har missförstått alltihop.

- Det bästa vore om vi kan få honom att föreslå att vi ska öppna gränsen helt, säger Ulla.

- Ulla, per favore, säger Olof.

Han tänker att, jo, hon måste vara korkad. Ulla tittar plötsligt på mobilen.

- Herregud, vad sen jag är.

Och så slutar hon prata och lägger undan ätpinnarna, hämtar en sked och slevar i sig maten på ett par minuter.

- Jag har lovat hemma att det är sista gången jag äter kinakäk. Nu blir det bara svenskt hädanefter.

Hon reser sig och så lutar hon sig fram över bordet.

- Jag vet vad jag hörde förut. Det är inte lagligt att konspirera mot statsministern. Ni ska veta att jag inte drar mig för att viska till media om vad ni håller på med. Fråga vem ni vill i Värmland, så fattar ni att jag kan vara en besvärlig bitch om det behövs.

Ulla störtar ut, kastar sig in i en taxi och försvinner.


- Hotade hon oss precis? säger Jenny.

- Japp.

- Är hon en av oss?

- Japp, säger Olof.

- Jag menar, är hon en av oss-oss?

- Jaha, du menar så, säger Olof. Nej, det är hon inte. Hon har gått vanlig grundskola. Hon kommer ur Värmlands bondgårdsmylla.

De har hört historierna från Värmland och de var på partikonventet för tre år sedan där hon manipulerade sig in i partistyrelsen.

- Kan vi lita på henne?

- Det tror jag inte, säger Olof. Hon pratar alltid om när japanerna anföll Pearl Harbor. Det är hennes grundstrategi. Attack i gryningen.

- Tänk om hon går till tidningarna? Vi får nog ta tag i problemet Ulla allra först.

- ”You had me at hello”, säger Olof och skrattar.

- Jag ska fundera, säger Jenny.

- Andiamo, säger Olof på italienska.

De betalar och Olof går ut till sin felparkerade Mercedes, slänger böteslappen och kör för fort över till Riksdagen för möte med Försvarsutskottet. Efter en kvart får han ett sms från Jenny.

- Läs om den franska revolutionskalendern / Jenny.

Olof googlar den franska revolutionskalendern, medan De Grönas representant mal på om minskningar i försvarsbudgeten till förmån för bättre flyktingmottagande.

Fransmännen hittade på en ny kalender, med nya namn, helt uppbyggd på decimalsystemet. Den höll i några år innan de bytte tillbaka. Men vad menar Jenny?

- Din tanke? messar han tillbaka.

- Uppgift till Ulla, skriver Jenny. Ulla lägger idiotförslag. Ulla puts väck.


*


Ulla vet att hon har låga poäng bland de andra ministrarna. Hon är inte den skarpaste kniven i lådan, men hon är ingen dununge. Hon vet att hon måste jobba för att få en bättre rankning. Men att införa den franska revolutionskalendern i Sverige? Det är ju galet. Jenny kommer snart att göra bort sig, tänker Ulla, om hon kan lägga sådana förslag. Att införa en helt egen tideräkning i dagens digitaliserade värld är förmodligen det dyraste och dummaste ett land kan göra. Hur ska hon lyckas övertala Bertilsson? Men har hon har fått uppgiften att övertyga statsminister Bertilsson om en sjukt dålig idé, så har hon. Han lägger fram tokerierna för Riksdagen och så blir de av med honom.

Hon tänker att det där med hennes låga poäng, är som när äldsta dottern började på tekniskt gymnasium och förstaårseleverna, nollorna, fick gå igenom en massa galna tester för att bevisa sig värdiga.

- Ulla, lyssna nu. Vi kan inte ha franska namn på månaderna i Sverige, säger Jenny när de stöter ihop i fiket. Och veckodagarna är ju ännu värre. Rena latinet. Det trodde jag var en självklarhet för just dig som kulturminister?

- Men det var ju din idé från början? säger Ulla.

- Min idé är bra och du har slarvat bort den.

Jenny tittar sig omkring. Om någon hör måste hon tala extra högt och få vittnen på att Ulla agerar på egen hand.

- Det där kommer att kosta en förmögenhet att översätta till svenska förhållanden, säger Ulla. Jag har nämnt tanken för Bertilsson och han bara stirrade på mig som om jag var en alien.


Jenny känner sig lugn, för det verkar som om Ulla inte fattat att planen går ut på att få bort henne, inte Bertilsson.

- Det är därför du ska anstränga dig lite mer. Vill du bli av med Bertilsson eller inte?

Ulla byter ämne. Hon tycker det Jennys förslag känns oöverstigligt korkat.

- Kan jag inte hitta på något om bögar i stället? Som slår tillbaka mot Bertilsson.

- Hur menar du? undrar Jenny.

Ulla tänker.

- Vi har ju köpt en hästgård och så har vi upptäckt att det är två bögar som bor i huset bredvid gården vi har köpt. Vi tänkte att om vi bor på landet, så slipper man dem, sådana där storstadsbögar. Du skulle se dem när de står där och hänger på grepen och låtsas att de är bönder. Man kunde ju gå ett steg till och säga att bögar bara får bo i särskilda områden? Det är ju faktiskt mitt ansvar, det där med hbtq. Det bad jag särskilt om. Det är svenskt att vara hetero. Svenskt som du och jag.

- Men har du lämnat Värmland? undrar Jenny.

- Ja.

- Men du är ju vald för att du kommer från Värmland?

- Jag är vald på kompetens, säger Ulla.

- Men du representerar ju inte ditt gamla partidistrikt längre om du har flyttat, säger Jenny.

- Tror du är jag är dum i skallen? säger Ulla. Både jag och maken har skrivit oss i morsans sommarstuga i Åmotfors

Jenny tittar på klockan.

- Jaja, jag förstår, säger Ulla. Du får ett nytt förslag om kalendern nästa vecka.

- Nej, i morgon, säger Jenny som inte vill dra ut på eländet med Ulla för länge. Jag har fixat ett möte med Bertilsson till dig och det är i morgon. Nästa vecka är han ute och reser i EU. Studiebesök vid EU:s yttre gräns.

- Nu vet jag! ropar Ulla. Bondepraktikan. Den har vi hemma, men jag undrar i vilken flyttlåda den ligger?

Men Jenny har redan pratat färdigt och kollar sin mobil. Herregud, tänker hon, Ulla är en parodi på sig själv.


När Ulla går från Jennys finansdepartement och promenerar längs Drottninggatan tänker hon att Jenny är en riktig bitch. Ullas sekreterare ringer och undrar var hon är, för nu är det möte med kulturutskottet, men Ulla trycker bort henne.

Ulla går motvilligt över till Riksdagshuset. I rulltrappan upp från Bankhallen, inser hon att blodsockret är i botten och att hon behöver en söt kaka. Hon är redan trött på allt käbbel om mångkultur i utskottet innan hon hört det. När hon fått i sig en arraksdammsugare breder hon ut vingarna som en japansk kamikazepilot från Arvika på väg mot kulturutskotts-mötet i Pearl Harbor.

En grupp skolungdomar på studiebesök från en förortsskola stirrar på den märkliga kvinnan som går förbi dem och leker flygplan med utsträckta armar. Ulla stirrar på dem. Finns det inga krav alls på att vara medborgare i Sverige, för att få komma in i detta svenska Riksdagshus? tänker hon. Blattar allihop, förstås. Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore, tänker ministern.


Skolklassens guide vänder sig om mot henne och pekar.

- Det här är kulturministern, säger guiden.

- Wallah, en rasse. Min farsa säger att alla i nya regeringen är rassar, säger en av tjejerna i gruppen.

- Det är en av Sveriges ministrar, säger guiden.

- Jalla, säger tjejen, du guiden, kan vi inte bara få gå ut och få lite frisk luft? Eeeeehhh, det luktar svenne som fan.


Tjugo minuter försenad, efter en peppande fika i Riksdagsfiket, gör Ulla entré på utskottsmötet. Arbetarpartiets ledamot påpekar syrligt att hon är sen och att de fått vänta länge.

- ”You talkin’ to me?”, frågar Ulla.


*


Dagen därpå har kulturminister Ulla verkligen tänkt till när hon träffar statsministern och förberett en strategi med överraskningsmoment och envishet. Ulla bugar för sin inre general, svingar sig spänstigt upp på flygplansvingen, öppnar luckan till det minimala utrymmet för piloten, tar sig ned bakom reglagen, sätter på sig sin läderhjälm och sina goggles, knyter det vita bandet runt pannan och startar sin powerpoint.


Den är prydligt gjord med vackra bilder som hon fått från SVT:s arkiv, med svenska folkets inskickade väderbilder. Mellan varje bild har hon använt en ny fantastisk övergångseffekt, virvlar, fyrverkerier och schackrutor.

- Januari ska heta ismånad, februari blir tömånad och mars blir vårmånad, säger Ulla.

Hon gör en liten paus för att se om statsministern är med.

- Ulla, tack för din ansträngning men det där kommer inte att bli verklighet, säger Bertilsson.

Ulla gör en gir åt öster och vänder över det spegelblanka Stilla Havet och närmar sig Pearl Harbor från ett väderstreck där amerikanerna och statsminister Bertilsson inte förväntar sig ett anfall.

- Över tjugo partidistrikt äro eniga med mig, säger hon.

Ja, där kom den, pluralformen, tänker Bertilsson. Och det där med partidistrikten hittar hon ju bara på, det vet han.

- Nej, det är inte ett genomförbart förslag, säger Bertilsson.

- Det här är förankrat hos Lagrådet redan, säger minister Ulla. Vi gick tillbaka, förlåt, ”vi gingo tillbaka”, till den gamla hederliga Bondepraktikan, förstår du. Svenskt, genomtänkt och historiskt förankrat.

Ja, henne har jag fått för mina synders skull, tänker han. - Man kan inte förankra hos Lagrådet innan det finns ett förslag, säger han. - Man kan försöka, säger Ulla.

- Du får fem minuter. Jag har en handelsdelegation från Tyskland om en kvart.

Dags för Ulla att göra en loop med sin trotjänare.

- I all hast vill jag bara nämna, säger Ulla och pratar lika fort som en karaktär ur en tecknad barnfilm, att de nya namnen torde passa de flesta. I Skåne ha de ju inte upplevt vinter på flera år, men de förstå väl ändå svenska? Därefter komma gräsmånad, blomstermånad, solmånad.

- Förklara för mig varför vi i all världen ska byta namn på månaderna? - Månaderna äro idag döpta med latinska namn, efter romerska gudar. Vi äro därför nödsakade att återvända till det svenska språket.

Och i rask följd rabblar hon alla nya namn på månaderna.

- Så oktober blir slaktmånad? undrar Bertilsson, men det är ju ingen som slaktar själv nuförtiden. Och alla unga är veganer.

Ulla suckar. Hon blir trött på det där med pluralformerna.

- Jamen, vi tror ju inte på klimatförändringarna, så vi kan äta hur mycket svenskproducerat kött vi vill.

Statsministern suckar ännu högre. Hon läser partiprogrammet som fan läser bibeln.

- Svenskarna äter mindre kött än för tio år sedan, så är det bara, säger han.

Ulla sluter ögonen och flyger förbi alla amerikanska stridsfartyg i hamnen på hög höjd, för att få bättre överblick. Hon gör en sväng ut över Stilla Havet och återvänder med full kraft och dånande motorer.

- Förstadag, andradag, tredjedag, fjärdedag, femtedag, sjättedag, sjundedag, åttondedag, niondedag, tiondedag, spottar hon ur sig.

- Veckodagarna hade ju namn efter nordiska gudar förut, säger Bertilsson. Vad var det för fel på det?

- Jag vill prata färdigt, säger Ulla irriterat.

Han får väl låta henne hållas, för det här kommer inte att ske. Hon trycker på enter-knappen på sin laptop och då glider det in ett litet moln, som fäller några regndroppar och ändrar de svarta siffrorna till röda för den femte och den tionde dagen.

- Och de två dagarna är veckans vilodagar, säger hon.

- ”De två dagarna äro”, säger Bertilsson.

- What ever, säger Ulla.

- Så femtedag och tiondedag blir röda dagar?

- Ja, då är alla lediga. Och det fina i kråksången är att alla helgdagar, påsk och pingst och jul, infaller på de röda dagarna, så vi får ut mer av dem som jobbar.

- Hur får du in fyra lediga dagar under en påskhelg, med långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk i den där kalendern?

- Det här är ju en skiss, säger Ulla. Det är inte slutversionen. - Vad säger facket om att helgdagarna försvinner?

- Låtom oss diskutera det sedan, när förslaget går på remiss. Så vad säger du? Ska vi köra?

- Nej, säger Bertilsson.

Ulla suckar igen. Hon blir trött på statsministern. Hon tänker att han inte är det där maffiga amerikanska hangarfartyget, som skulle vara värdigt att offra sitt liv för.

- Vi tänkte få igång det här från årsskiftet, säger hon.

- Ulla, nu måste du sansa dig.

- Vi har mandatet att förändra, säger Ulla för att trösta sig själv. Vi ska göra det nu. Du har makten i din hand.

När Ulla flyger ut i korridoren är hon djupt förtvivlad. Hon styr tillbaka till det japanska hangarfartyget med oförrättat ärende, kliver ur sin trogna maskin och står nu skamset framför sin general med nedböjt huvud. Är det nu hon begår harakiri? Nej, hon tycker att hon är värd en kaffe och en dammsugare.


*


Dagen därpå är det torsdag och statsminister Bertilsson inleder regeringssammanträdet med att säga bestämt nej till införandet av en ny tideräkning i Sverige.

- Beklagar Ulla, det var nej igår, det är nej idag.

Och så går de vidare till att diskutera Den Unge Ludvigs förslag om ny datalagstiftning, som ska göra det lättare att samköra personnummer i olika myndighetsregister för att hitta bidragsfuskare.

- Primärt avser förändringen att skapa grundläggande förutsättningar för

polis och skattemyndigheter, att i god tid, i förebyggande syfte och med stor noggrannhet, i ett regelverk som.

Den Unge Ludvig ser ut som om han pratat färdigt.

- Som? säger Bertilsson. Var det slut där?

- Vad då? säger Den Unge Ludvig.

- Jag tror att du aldrig riktigt avslutade meningen.

- Jo, jag var klar.

Ulla viftar med handen.

- Okej, när tror du att du har ett utkast att visa?

- Före sommaren, säger Den Unge Ludvig. Nej, men nu ser jag ju att det var ett papper till, så det ska vara ”som syftar till att öka statens intäkter med cirka 200 miljarder kronor”.

- Alltså, gäller det de som har placerat pengarna på till exempel Caymanöarna, ja, alltså bara som ett exempel? frågar utrikesminister Vidar.

Ulla viftar med handen igen.

- Ja, Caymanöarna finns ju med på listan, säger Den Unge Ludvig.

- Jaja, bara så man vet i god tid, säger Vidar. Så man kan agera.

- Nu har jag viftat länge nog, säger Ulla.

- Vad vill du Ulla? frågar statsministern.

- Varför vill du inte se mitt förslag om Den Nya Tiden? undrar hon.

- Du har visat mig din powerpoint. Det räcker så bra. Vidar, hur ser det ut med senaste nytt med Bryssel i flyktingfrågan?

Ulla snörper på munnen.

- Vän av ordning har skrivit ett anonymt brev, säger hon.

- Nu var det Vidar som skulle prata.

- Vän av ordning har en lång mailinglista och är beredd att skicka brevet till samtliga tidningar med intresse för kända personers privatliv.

- Kan vi går tillbaka dagordningen? undrar Vidar sarkastiskt. Eller har du en annan dagordning än jag, Ulla?

- Ett anonymt brev med ett fullständigt anonymt tips om statsministerns älskarinna sedan många år. Och det vore väl synd på så rara ärtor? säger minister Ulla.

- Vilken älskarinna? Det där är fake news, säger Bertilsson.

- Som om det spelar någon roll, skrattar Ulla.


Jenny och Olof tittar på varandra. Ulla är galnare än de befarade. Deras plan var att få henne att få hennes galenskap att blomma, så att Bertilsson skulle peta henne från taburetten, men hon försöker få bort Bertilsson. Hon förstår inte att om Bertilsson måste avgå, så försvinner hela regeringen. De måste snabbt desarmera bomben som de själva varit med och apterat.

- Jag pratar lite snyggt med Bertilsson efteråt, viskar Olof.

- Bra, jag tar hand om Ulla, viskar Jenny.


- Så det blir ingen sockerkaka idag, Ulla? frågar Vidar.

Ulla ger Vidar det onda, japanska kamikazeögat. Blicken hos den som har siktet inställt på slutmålet och som oåterkalleligen har fattat beslutet om att nu dör jag för mitt fosterland genom att döda fienden.

- Jobba med förslaget om litteraturkanon i stället, Ulla. Det hinner vi med före jul.

- Och där sätter vi punkt för idag, skyndar sig Bertilsson att säga.

Han reser sig, men han måste ta tag i bordskanten, medan ministrarna skyndar ut.

- Mår du bra? frågar minister Olof som är sist kvar.

- Prima liv, svarar Bertilsson, men det är något i hans blick som är fjärran.

- Har du ett ögonblick? undrar Olof.

- Om det inte handlar om pengar, säger Bertilsson och sätter sig igen.

Det snurrar. Vem har skvallrat om hans affär med Dramatenskådespelerskan?

- Nej, nej. Det är Ulla, säger Olof. Hon är väldigt udda.

- Ja, idag gick hon över gränsen.

- Jag vill inte vara en skvallerkärring, men hon har en diagnos.

- Jaså, nja, så illa är det väl inte, säger Bertilsson. Men hon kan ju väldigt mycket om Pearl Harbor och film.

- Det är ju det jag säger.

- Vad är det för diagnos?

- Det tycker jag att du måste fråga Ulla, säger Olof. Men det är inte säkert att hon vill svara. Jag förstår det som att hon inte har sjukdomsinsikt.

- Tack Olof, var det något mer?

- Nej, nej, säger Olof och går.


*


- Alltså, säger Ulla till Jenny när de går i korridoren, hur går vi vidare nu när han säger nej?

- Du kan inte utpressa Bertilsson så där, säger Jenny. Du förstår väl att det kan slå tillbaka på dig? Eller på oss allihop.

- Jag trodde målet var att bli av med honom?

- Nej, för då måste riksdagen rösta om en ny statsminister. Och då kanske det inte är vi som sitter som ministrar. Lagoma korvar, Ulla.

- Men vi sjunker ju som en sten i varenda gallup. Han är som en blytyngd för Framåt Sverige.

- Ja, men du ger dig inte på Bertilsson igen, säger Jenny.

- Okej, säger Ulla utan att mena det.

Jävla nollåtta, tänker hon. Man kör inte över partidistrikten och de är förbannade på Bertilsson. Hon vet hur det funkar i politiken. Äta eller ätas. Jag gör det här själv, på mitt sätt, tänker hon. Hon kan gott se sig som Sveriges första kvinna på statsministerposten. Och det är inte Jenny som blir finansminister i hennes regering.

Därefter arbetar Ullas kulturdepartement under tystnadsplikt, natt och dag, fram till onsdag kommande vecka. Hon tycker det är mysigt att alla sitter inlåsta och jobbar tjugofyra timmar om dygnet och gör som hon säger. Aldrig har statsapparaten jobbat så fort. Hon tillsätter sin statssekreterare som utredare senare på torsdagen, hon lämnar det färdiga lagförslaget på remiss på fredagen med remisstid till lördag, när alla myndigheter har stängt.


Fredag eftermiddag flyger Ulla till Karlstad för att göra julkorv med sina föräldrar. Lördag går hon på klassåterträff för sin gymnasieskola och blir rätt på snusen och hånglar med distriktsordföranden. Söndag finjusterar hon texten till propositionen i samråd med sin pappa. Måndag eftermiddag tar hon flyget till Stockholm, tittar in på departementet och ser till att allt skickas till Lagrådet som express-behandlar etthundratjugo sidor. Tisdag morgon är allt klappat och klart och propositionen färdigskriven.


På tisdag eftermiddag tar hon emot Svensk Damtidning hemma. De vill göra ett stort hemma-hos-reportage på gården utanför Norrtälje. Hon visar glatt familjeporslinet och delar med sig av gamla värmländska recept på julmat.

- Självklart ystar vi vår egen ost, säger Ulla och går med raska steg över gårdsplanen mot familjens stolthet, en äkta visthusbod från sjuttonhundratalet.

Hon syr och hon knypplar och är full av husmorstips mot allehanda krämpor.

- Allt det där feta på julskinkan som alla tar bort nuförtiden, det ska man spara. Det finns ingenting bättre än smält grisfett och honung i en kopp te, om man han ont i halsen.

Hon talar lyriskt om de tre döttrarna som alla blivit lyckligt bortgifta med varsin rejäl svensk karl.

- Ja, även om vi kvinnor styr och ställer där hemma, klarar vi ju oss inte utan en god jägare till make. Journalisten tror att hon skämtar. Det gör hon inte. Hon visar vapenskåpet med makens gevär, hundgården med fem beaglar, stallet med tre hästar och en mycket prydlig lagård med lite drygt hundra mjölkkor.

- Ja, säger hon, här är allt närproducerat. Det är så jag ser på Sverige också. Vi behöver inte salsiccia och pizza och latte. Vi har så många nyttiga svenska maträtter, gjorda på nyttiga svenska råvaror. Akta komockan där!

Hon tar med sig Svensk Damtidning till hönshuset och öppnar dörren

- Pull, pull, pull, pull, säger hon när hönorna kacklar förskräckta åt alla håll.

Hon schasar undan några hönor vid fötterna och plockar till sig tre nyvärpta ägg.

- Nu ska ni få den färskaste sockerkaka ni någonsin smakat.


Sedan vispar hon lekande lätt ihop en smet och stoppar den raskt i ugnen. Allt hos Ulla är perfekt och mycket rekorderligt och framför allt svenskt. Gården är lika självförsörjande som ointaglig, med gallergrind och viltstaket runt hela den vidsträckta lantegendomen.

Och så får journalisten och fotografen besöka det allra heligaste. Ulla visar den del av mangårdsbyggnaden, som är helt vigd åt föremål från Pearl Harbor. Hon pratar och gestikulerar.


- Nu är sockerkakan färdig, säger hon och pekar åt den fria pressen att de ska slå sig ned vid ett bord med glasskiva där underredet är en gammal japansk flygplansmotor. Tre minuter senare kommer Ulla tillbaka med en bricka full med godsaker. Nu vankas det sju sorters hembakta kakor och svenskt kokkaffe.

- Fråga mig vad som helst om Pearl Harbor, säger Ulla, när hon sjunker ned. Så det gör journalisten inte. I stället frågar hon hur nedläggningen av Migrationsverket ska gå till. Ulla är ansvarig minister.

- Vad har du för husmorstips till alla dem som väntar på besked om att få stanna här i Sverige?

Det vill Ulla inte alls prata om, men hon tar på sig en allvarlig min.

- They may take our lives, but they’ll never take our freedom.

Journalisten skulle gärna vilja höra henne utveckla tankarna kring just filmen ”Braveheart” men hon bestämmer sig för att de har mer än tillräckligt med material. Ulla är ett blågult ymnighetshorn.

När hon och fotografen åker därifrån är de djupt chockerade.

- Borde inte hon vara inlåst? undrar fotografen. Tänk om resten av regeringen är som hon?

- Har du ett svetsaggregat i fickan? frågar journalisten och pekar på den stora grinden vid infarten när de lämnar kulturministerns ägor. I så fall kan vi svetsa igen den direkt.

- Hur ska vi få det här att funka i tidningen?

- Vi skriver precis det hon sa. Och väntar på folkets dom.


När Svensk Damtidning kommer ut ett par veckor senare, blir det ett ramaskri. Det är bara minister Ulla som ser nöjd ut. Högerpartiets Ulrika och De Kristligas Kristian ber att få träffa Bertilsson enskilt.

- Det spelar ingen roll vad Värmland anser, men hon kan inte vara kvar, säger Ulrika.

Kristian är mera lågmäld, men nickar till allt Ulrika säger.

- Det handlar om hela regeringens trovärdighet.

- Jag hör vad du säger, men jag kan inte sparka en minister efter en månad, säger Bertilsson.

- Du kanske måste? säger Kristian. Det är fyrtiosju månader kvar på mandatperioden.


*

En kulen onsdag förmiddag sitter statsministern i möte med Migrationsverkets generaldirektör. Hon har extraordinärt bett om företräde hos statsministern, eftersom hon har klagomål på minister Ulla som är ansvarig för hennes verk. Hans mobil plingar till.

- Jag ber om ursäkt, säger Bertilsson. Den borde vara avstängd.

Han tar upp mobilen för att stänga av ljudet och ser att minister Olof har messat ”Ulla helt galen. Proposition om franska kalendern.” Bertilsson förstår inte riktigt vad Olof menar. Det finns ingen proposition om Ullas galenskaper.

Generaldirektören har lämnat över en skrivelse från verkets ledning, med en rad synpunkter på just minister Ulla. Hon lägger sig i den dagliga driften, genom personliga besök runtom i landet. Hon skickar sms mitt i natten till generaldirektören och ber henne ta fram ett slutdatum för verksamheten. Hon skriver mail med hotfull ton till verkets regionchefer. Hon har besökt en flyktingförläggning i Karlstad och hotat dra in de asylsökandes dagpenning om de inte lär sig svenska seder och bruk.

- Det kanske var ett viktigt sms? säger generaldirektören som märker att statsministern förlorar fokus.

- Nu sitter jag här med dig, säger Bertilsson.

Då ringer riksdagens talman, Ingalill. Hans mobil vibrerar och vibrerar.

- Jag tror att vi är färdiga, säger generaldirektören. Regeringen får välja mellan henne och mig.

- Ja, det är tydligt, men jag hoppas att du kan vänta ett litet tag på besked, säger Bertilsson.

- Ett väldigt litet tag, säger generaldirektören.

Hon stannar på tröskeln.

- Du och jag är inte eniga om någonting alls och jag har varit förbannad många gånger sedan ni tog över.

Bertilsson ler outgrundligt.

- Men jag får väl säga lycka till, säger hon. Det kommer du att behöva.

Hon är en alldeles för bra chef för att jag ska bli förbannad, tänker Bertilsson.

- Vi hörs snart, säger han. Generaldirektören tar tre snabba steg fram till Bertilsson och ger honom sin mobil.


Bertilsson känner på sin puls och ringer tillbaka till talmannen.

- Ulla försökte presentera en proposition om ”Den Nya Tiden”, säger Ingalill.

- Vad pratar du om?

- Jag har låtit hela salen ta femton minuters paus. Ulla påstår att det är din idé med den franska revolutionskalendern.

- Det är ju ren lögn!

- Alla månader får nya namn. Dygnet får tio timmar och varje timme får hundra minuter, säger Ingalill. Visste du om det här?

- Nej, för fan, säger Bertilsson. Jag har sagt nej.

- Det finns redan ute på alla förstasidor. Nu ryker du, säger Ingalill. Och då ryker hela regeringen. Och jag. Det blir extraval.

- Lugna dig. Jag kommer över. Var är hon?

- Hela kammaren är i uppror, för nu har alla regler om hur en debatt går till upplösts. Hon är i fiket. Öppna fönstret och släng ut henne i Strömmen!


Statsminister Bertilsson skyndar från Rosenbad till Riksdagshuset med livvakterna fladdrande efter sig. Mobilen ringer igen.

- Gör dig av med Ulla idag! vrålar minister Olof.

- Jag är på väg.

Han önskar intensivt att allt hade varit en handbollsmatch och inte en mandatperiod, för då hade han begärt time out. Men vad är det Ulla vill åstadkomma? undrar Bertilsson. Vill hon göra bort mig, eller håller hon själv på att begå politisk harakiri?

Det passerar inte obemärkt att statsministern springer, nej flyger, över Bankhallens golv mot rulltrappan, men han har sådan fart att journalisterna inte hinner med. När han åker upp till Kammarfoajén tappar Bertilsson bort rum och tid. Det är som om känslan för nuet smälter mellan hans fingrar och rinner bakåt nedför trappan. Han undrar vart han är på väg och synfältet drar ihop sig. Han befinner sig i en cell. Vita, skitiga väggar. En metalldörr, lucka. Ett fönster med frostat glas. Svett tränger fram i hans panna. Yrsel överfaller honom.

Han tar ett fast grepp om rulltrappans handtag. Drivhjulet för gummihandtaget rör sig långsammare än trappans och hans hand har fastnat. För varje centimeter han rör sig uppåt, rör sig hans hand bakåt. Han försöker slita bort handen från handtaget. Han känner att han sugs bakåt, nedför trappan igen. Och så är han uppe. Handen lossnar. Där är tiden. Där är Kammarfoajén. Där är Ulla.

- Vad bra att du kom, säger minister Ulla. det blev lite rörigt därinne förut. Det här får du styra upp.

- Du kommer med mig till Templum. Omedelbart, väser statsministern till henne.


Han går med raska steg mot konferensrummet med strålande utsikt över Strömmen bort mot Stockholms Stadshus och han ber livvakterna bevaka dörren. Ulla kommer in, stänger dörren bakom sig och sätter sig.

- Nu är det dags för dig att packa och gå, säger Bertilsson. Det där jävla förslaget om den franska revolutionskalendern hade vi begravt.

Ullas hela självbevarelsedrift pumpar adrenalin ut i hennes kropp. Hon gasar motorerna och anfaller. Nu är hon kamikazepiloten från Arvika, kvinnan som får partikamraterna att be om nåd.

- Vad tror du är bäst? Att jag stannar eller att jag går? Vill du ha en tydlig spricka i regeringen för media att gotta sig åt? Jag har redan sagt att det var du som ville ha den där jävla kalendern och att du ville att jag skulle ta upp den idag, och att jag motsatte mig detta dåraktiga beslut.

- Jag visste inte ett skit om det där förslaget!

- Jamen, säg det till media, hånskrattar Ulla. ”Jag visste inte ett skit om det här förslaget.”. Sedan finns det ju ingen som tror att du kan leda det här landet.


Bertilsson är mållös. Hon har gått från karikatyr till terrorist.

- Du har missbedömt mig, visst har du? säger hon. Du tror att jag är en tönt, bara för att jag är från Värmland. Jävla nollåtta.

- Du har skapat en spricka i regeringen, säger Bertilsson.

- Ja, säger minister Ulla och andas in. Mellan dig och mig är det en spricka bredare än Grand Canyon.

Och så reser hon sig och går tillbaka till debatten.

Helvete, jag måste försvara Ullas idiotförslag för media, tänker Bertilsson. Som om det var mitt.


Den dagen i riksdagen blir den stormigaste i mannaminne och döps till Den Galna Onsdagen. Ulla hjälper inte till genom att dra sig undan media. Efter debatten låter hon sig glatt intervjuas och berättar i detalj om hur förslaget om Den Nya Tiden ser ut. Och att hon tyckte att det var ett dumt förslag från början när Bertilsson pratade med henne första gången


*


Bertilsson tvingas sitta i morgonsoffor och debattprogram och paneler.

Vart han än går, måste han tala om ett förslag som inte var hans, som är ren idioti och som aldrig röstades igenom. Ingen vill diskutera Framåt Sveriges politik.

- Den Nya Tiden kommer i alla fall, oavsett kalender, säger han. Den är redan här.

Även om man inte håller med honom, måste man imponeras av hans sätt att krångla sig runt problemen. Han känner igen känslan från tiden som ung och arg högerextremist. När man pratar övertygar man sig själv. När man tar i och hävdar sin åsikt, blir övertygelsen ännu starkare. När man möts av förakt blir man oövervinnerlig.

- Nej då, vi måste inte fråga Bryssel om varje steg i svensk politik. Ja, man kan tolka förslaget om Den Nya Tiden som ett första steg i diskussionen om att lämna EU. Våra gränser är våra gränser. Vår tid är vår tid. Vår tid är nu. Nu kommer Den Nya Tiden.


*

Debatten om Den Nya Tiden tar aldrig slut. Den handlar inte så mycket om Ullas galna framträdande som om urgamla principer och samförstånd. Alla fackliga organisationer protesterar mot föraktet för den svenska modellen och att regeringen kunde lägga ett sådant förslag utan remisstid. Kort sagt kan man säga att detta politiska haveri gjorde alla som inte är medlemmar i Framåt Sverige mycket mer uppmärksamma på allt vad regeringen gör, tänker och säger. Och medlemmarna i Framåt Sverige tycker att Ulla är en jävligt dålig minister. Det finns många partidistrikt som anser att alla ministrar bara leker regering. De kritiska mailen fortsätter strömma in till statsministern. ”Det är vi som är emot eliten,” skriver Ullas efterträdare i Arvika, ”så hur i helvete kunde du låta Kamikaze-Ulla föreslå något så dumt som en ny kalender utan att ha snackat med oss?”

Svenska media nosar upp att förslaget kom från just Ulla och hon blir hårt ansatt. Hennes medarbetare på kulturdepartementet läcker som såll till media för att rädda sina skinn. Ullahade hoppats på bättre sociala poäng genom att vara tuff, men blir helt utfryst, och hon förstår inte varför. Det är så här hon har armbågat sig fram i partiet i Arvika de senaste åren. Skitprat. Lurendrejerier. Intriger. Till slut har hon inte roligt på jobbet längre.

Krisen inom Framåt Sverige gläder många och när Bertilsson möter Arbetarpartiets Katrin i partiledardebatten småtrallar hon på skånska: ”Det började som en skakning på nedre däck” när hon passerar hans plats på väg mot talarstolen.

- Jag vill tacka Framåt Sverige, raljerar hon, som med förslaget om en ny tideräkning tydligt visar att det ni vill är att förvirra svenska folket så att ni kan vrida klockan tillbaka.

Bertilsson begär replik.

- Fru talman, det är intressant att höra Arbetarpartiet tala om att vrida klockan tillbaka, ett parti som har låtit tiden stå stilla vad gäller införandet av republik i mer än hundra år. Dessutom vill Arbetarpartiet ha sex timmars arbetsdag, vilket skulle hota Sveriges produktivitet, inte minst livsmedelsförsörjningen. Hur många lantbrukare tror ni kan säga till korna att ligga och dra sig lite till, bara för att Arbetarpartiet har infört sovmorgon och sex timmar arbetsdag? Hur många sjuksköterskor kan gå hem från jobbet efter sex timmar, när sjukhusens effektiva arbetstid minskar med tjugofem procent? Har ni gjort någon beräkning av behovet av övertidsuttag?

Jag vill också förklara för Arbetarpartiets Katrin, fortsätter Bertilsson, att det inte heller kommer att räcka med sex timmars arbetsdag för att städa efter Arbetarpartiets alla år vid makten. Så här i december brukar de flesta se fram emot lediga dagar och en resa till Gran Canaria eller Thailand. Det kan inte vi i Framåt Sverige kosta på oss, för vi måste röja upp efter er, dag och natt.

Katrin begär replik.

- Fru talman, säger hon, statsministerns svar påminner mig osökt om Rydbergs dikt om Tomten som är vaken mitt i natten när alla andra sover. Men frågan är om det inte är Tomten Bertilsson som sover, medan alla vi andra är vakna? Har statsministern koll på vad alla nissarna i regeringen pysslar med när han slumrar?


Efter debatten kommer den Unge Ludvig fram till statsministern.

- Vi fixar det här, säger han diskret.

- Ja, du man önskar ju att det fanns en enkel lösning, ler Bertilsson.

- Jamen, jag menar jag och mina kompisar som kan IT fixar det här.

Det tar ett ögonblick eller två innan Bertilsson förstår.

- Du och dina kompisar? Vad är det du säger? Vem då?

- Det är fullt möjligt att Katrin har skattefifflat. Eller att hon är Malmös värsta bilmålvakt.

- Bara lägg ned, säger han och spänner ögonen i Ludvig.

Ludvig ler klurigt.

- By the way, vi har trollat bort de där gångerna du satt häktad i Lund för våldsamt upplopp, way back.

Statsministern tänker först säga att Ludvig är fullständigt galen. Men han varken skriker eller blir förbannad. Ju mer statsministern hanterar den här skitstormen desto beslutsammare blir han. Ingen i regeringen ska styra honom längre. Han visste det ju redan, men nu vet han det verkligen. Han kan inte lita på någon. Vem vet vilka som stod bakom Ullas galenskaper?

Bertilsson bestämmer sig för att säga nej till allt som ministrarna föreslår. Först tänker han att alla ministrar ska få gå, han vill ha en ny regering, men sedan bestämmer han sig för att det svider mer i ministerskinnen, om han håller dem oinformerade. Regeringen förstår efter ett par dagar att han håller dem från sig. ”Nej”, säger han. Eller ”tillsätt en utredning”. Eller ”jag har inte tid”. Bertilsson tar makten över makten.

När någon protesterar på det följande regeringssammanträdet går han raskt vidare till nästa punkt på dagordningen. När det är dags att avsluta, slår han ihop sin mapp med dagens handlingar med en ljudlig smäll.

- En spricka bredare än Grand Canyon, eller hur var det du sa, Ulla?


*


Ulla sitter ensam vid ett stort runt bord för tio personer i Riksdagshusets lunchrestaurang. Alla skyr henne som pesten. Först det där reportaget i Svensk Damtidning och sedan förslaget om Den Nya Tiden som har gjort henne till måltavla för humorprogram i stora delar av EU. Hon trodde att hon hade fått fatt i maktens svans.

- Hur har du det, frågar statsministern när han kommer gående med falukorv och potatisgratäng.

- Igår kväll var det några jävla djurrättsaktivister som bröt sig igenom stängslet och kom förbi Säpo därhemma. De släppte ut alla korna ur ladugården och sprejade ”Frihet åt alla” överallt på stora huset.

- Jo, jag hörde, säger Bertilsson.

Han slår sig ned bredvid henne. Ulla säger ingenting mer, så han börjar äta.

- Jag trodde det här med att vara minister skulle vara skoj, säger hon efter en stund. Det här är inte skoj alls.

- Är du inte nöjd med att din litteraturkanon är på gång?

- Jojo, säger Ulla. Nej, inte egentligen. Det är väl ingen som läser böcker nuförtiden?

- Ulla, du har med en hårsmån undgått att dra på staten kostnader i storlek med hela försvarsbudgeten. Men att partiet har gått ner nästan åtta procent i opinionsundersökningarna det kommer vi inte förbi. Dra dig tillbaka. Du har din gård.

Ulla funderar. Hon känner sig lite lättad ändå.

- Kan jag inte få bli ambassadör någonstans?

Bertilsson tänker att han borde bekosta en tvångsintagning, som avgångsvederlag. Han tappar tålamodet.

- Säg att du har cancer eller vad fan som helst, men bara gå.

- Det behöver ju inte vara ett spännande och viktigt land, säger hon. Åh, nu vet jag. Brasilien! Där är det ordning och reda. Och varmt.

- Ulla, du har glömt bort att du ska representera folket, detta mantra vi använt på alla partikongresser, inskärper han. Nu är alla i hela svenska folket emot ditt kalenderpåhitt.

- Inte alla, säger Ulla.

- Jo, alla, säger Bertilsson.

- Får jag fallskärm? undrar hon.

- Jag trodde inte kamikazepiloter behövde fallskärm.

- Det där var väl taskigt sagt.

- Många äro kallade, men få utvalda, säger Bertilsson och reser sig upp.

Hon reser sig och plockar samman servett, bestick, glas, tallrik på lunchbrickan. Hon tar upp den och så släpper hon ned den ilsket med en krasch.

- Hasta la vista, baby, säger Ulla.



RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg