Mera bortredigerat material...

I samma bortredigerade material finns också en påhittat polsk Nobelpristagare, Adelajda Dziubinska, som hånar den populistiska regeringen och statsminister Bertilsson. Läs gärna den delen också.

*

På Grand Hotel i Stockholm går författaren Adelajda Dziubinska ned till en mycket sen frukost. Hon är inte direkt morgonpigg och ständigt upptagen med att läsa något eller skriva något.

Dziubinska har inte bott i Polen på många år, hon är feminist och skriver romaner om Polens statsstyrda historieförfalskning. Hennes mest kontroversiella bok heter ”Freiheit macht frei”, en direkt anspelning på förintelselägren i Polen under andra världskriget. Fascismens ordvrängeri.

Boken är aldrig utgiven på polska och den nya kulturministern har just satt upp den på listan av böcker som ska plockas bort från de svenska bibliotekshyllorna. Det är ju inte meningen att Nobels litteraturpristagare ska känna till det, men hon har vänner överallt. Den polska regeringen har visat sig vara en trogen bundsförvant till Sverige i alla omröstningar om flyktingmottagande i EU. Svenska Akademien har gjort ett mycket medvetet val, under ledning av sin alldeles nye, ständige sekreterare. Dziubinska är ingen duvunge. Självklart förstår hon att hon ska bevisa att populistiska regeringar i Sverige och Polen tål kritik. En teaterföreställning bara. Det är hon bra på. När hon fick Bookerpriset medan Donald var president sa hon bara ”Make America Great Again”. Sedan blickade hon tyst ut över den festklädda publiken i precis tolv minuter och tjugo sekunder, som var längden på hennes planerade tal, så att de fick tid att tänka.

När Dziubinska sätter sig ned till frukosten på Grand Hotel, tänker hon att det återstår att se om den svenska regeringen verkligen tål kritik. Tidningar från hela Europa ringer henne på den stora dagen. Hur är vädret i Stockholm? Non fa freddo? frågar Corriere della sera. Är det inte kallt i Stockholm? Si, ma non ho mai lasciato l’albergo hieri, svarar hon. Hon lämnade aldrig hotellet under gårdagen just för att det är så fruktansvärt kallt. Hon förberedde sig. Hon skrev på sitt tal. Men mest skrev hon på sin nya roman, men hon tänker inte berätta vad den handlar om. Är hon nervös inför kvällens tal i Konserthuset i Stockholm? Hon är aldrig nervös. Det är bara de som inte tror på vad de säger, som är nervösa. Har hon sett öppna konfrontationer mellan kristna och muslimer? frågar Washington Post. Nej, men jag har sett dagisbarn i alla hudfärger åka pulka i en park och jag har hört att det går att åka skridskor mitt inne i stan.

Men är det inte islamistiska demonstrationer mot regeringen? Inte alls, de enda demonstrationer som finns är Galna Onsdagen-protesterna och där är alla med, alla de som inte röstade på Framåt Sverige. Inte ens nu när de kristna förbereder sig för julfirande? Nej, för Tomten är socialdemokrat och han går till alla, säger Adelajda Dziubinska. Och det skriver Washington Post som en sanning. ”Santa Claus is a Swedish socialist.” Har hon mött den nya svenska statsministern? Jo, hon växlade några ord med Mr. Bertilsson vid en reception häromdagen. Hur skulle hon beskriva honom? Korrekt, kanske lite tråkig, med sorgsna ögon. Varför sorgsna? Dziubinska funderar över frågan. Ja, varför såg han sorgsen ut? Som en vallhund som inte får ihop flocken, säger hon till New York Times, that kind of sad eyes, den sortens sorgsna ögon.

Det var uppenbart att hans regeringskollegor ignorerade honom och hans stiliga fru under receptionen, säger Adelajda. Att de ville glänsa själva. Men Adelajda har mött många egon under sin författarkarriär. - Evidemment, jag är ett ego själv, säger hon till Le Matin, så jag kan förstå att han inte har det lätt. Tänk er, en hel regering med sådana som jag, som säger vad de tycker. Mais pardon, madame, nu ska jag äta min frukost.

Precis när hon ska lägga på undrar journalisten om hon känner till att en svensk tidning berättar om hans förflutna som ung, arg nazist? Adelajda Dziubinska blir tyst för ett ögonblick. Och så lägger hon på utan att svara. Det måste hon ta in och värdera.

Utmärkt äggröra, apelsinjuicen är färskpressad och söt och Grand Hotels cornichonger har redan blivit hennes favorit efter tre dagar i Stockholm. De har till och med iranska valnötter och dadlar och den där speciella sortens getost hon bara har avnjutit i Teheran. Det är väl det enda Iran har som är värt att avundas, tänker Adelajda. Det ringer igen. Tysk press.

- Vad kommer ni att säga i talet senare idag? undrar den tyska dagstidningen Bild.

- Åh, mein Freund, det kan jag inte avslöja. Men jag brukar vara full av överraskningar, inte sant?

Adelajda Dziubinska stjäl showen när hon gör entré i Konserthuset i Stockholm i sin spektakulära klänning. Hon bär en påfågelsskimrande klänning i blått, grönt, svart med en vågad slits längs höger ben. Och den röda mattan i trappan understryker färgerna i hennes kreation. Till detta en hatt med tre påfågelsfjädrar. På skyhöga klackar går hon graciöst uppför trappan och in i själva konsertsalen och fram till platserna på första bänk. Hon kindpussar Svenska Akademiens ständige sekreterare. Inte för att hon vill men för att det ger uppmärksamhet, som om de är bästisar. SVT följer henne mycket snyggt, från första trappsteget och ända fram till kindpussen.

Svenska Akademiens ständige sekreterare småpratar med Dziubinska. Det intresserar henne inte.

- Tänk ändå, så lång tid utan skandaler för Svenska Akademien, säger hon. Känns det inte tomt?

Men den ständige sekreteraren undviker frågan och talar om hennes klänning. Vilket utsökt tyg, säger han och lägger handen på hennes axel. Hon lyfter bort hans hand vänligt, men bestämt.

- Ni tar er friheter? säger hon skrattande. Det vore dumt när ni har klarat er så länge utan att hamna på förstasidan.

Kvällen startar med en stråkkvintett och ett stycke av Vilhelm Petterson Berger och därefter blir det högstämd operasång. Det är en för Adelajda helt okänd manlig solist från Göteborgsoperan som sjunger en ny tonsättning av Erik Gustav Geijers dikt ”Vikingen”. Sjutton verser nationalromantik, där någon gjort sig mödan att översätta texten till engelska för de utländska ambassadörer som bjudits in. Adelajda Dziubinska läser översättningen med stigande munterhet. När operasångaren med stort dramatiskt allvar kommer till den tionde versen kan inte Adelajda Dziubinska låta bli att skratta högt. Svenska Akademiens ständige sekreterare sneglar irriterat på henne. Den runde lille sångaren har en gudomlig röst, men ett begränsat skådespelarregister, som påminner henne om de tjeckoslovakiska leranimationer hon såg i Polen som barn. Vad var det de hette? Pat och Mat? Sången tar aldrig slut.

- Känner ni till figurerna Pat och Mat? viskar Dziubinska till den ständige.

Han skruvar på sig och skakar på huvudet. - Det var två små gubbar i lera som kämpade hårt med att lösa vardagliga uppgifter som att mura en öppen spis, men de hade glömt att de skulle ha en skorsten.

En person bakom Adelajda hyschar åt henne som man gör till ett barn. Hon vänder sig om och ler vänligt. - Så var min barndom i Polen, viskar Dziubinska till den ständige. Det var hela tiden någonting som saknades, vare sig det var bröd, korv eller sanning. Men har ni tänkt på så olika östländerna ändå var? I Prag kunde de inte mura skorstenar. I Polen lärde nazisterna oss att mura skorstenar redan under andra världskriget. Men jag förstår att ni har en statsminister som kan förklara hur man ska lösa detta med skorstenar för det svenska folkhemmet.

Svenska Akademiens ständige sekreterare sitter orörlig och med blicken fästad på operasångaren och försöker se ut som att han njuter av sången.

*

Operasångaren möts av väldiga applåder. Och så blir det Adelajda Dziubinskas tur att tala. Och Adelajda reser sig i sin fulla längd, som tack vare de höga klackarna är avsevärd och går uppför den lilla trappan upp på scenen. Hon skrider majestätiskt fram till talarstolen. Hon bugar för den högtidsklädda publiken.

Hon gör en lång effektfull paus.

- Mr Prime Minister, dear members of the Swedish Academy, honoured guests, säger Adelajda artigt, för hon är en anarkist med känsla för protokoll.

- Det är en stor ära för mig att få tala inför en församling som har makten att leva upp till intentionerna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är länge sedan världens länder skrev under deklarationen om mänskliga rättigheter. Alla är födda fria och med samma rättigheter. Alla har rätt att delta i samhällets kulturella liv. Vi vet ju att det är en lögn. Och vi vet ju att det är många av er som håller lögnen vid liv.

Det blir alldeles tyst i Konserthuset. - Hur många av er har läst min bok ”Freihet macht frei”, frågar

Adelajda och tittar ut över publiken.

Ingen räcker upp handen.

- ”Freihet macht frei”, Friheten gör oss fria. Jag skrev den för tolv år sedan när jag lämnade Polen, fortsätter hon. Ni vet det inte ännu, men i januari kommer ni svenskar inte längre att få lov att inneha, köpa eller ens läsa den boken. Den kommer inte längre att finnas på era bibliotek. Vem har förbjudit den? frågar ni er. Äran tillfaller helt er statsminister.

Ah, kära vänner, ni kommer att vänja er så fort. I februari kommer ni att fråga er vilken nytta Sverige hade av min bok. Några av er har den därhemma, i bokhyllan från Ikea. Och i mars tänker ni att det är nog bäst att lägga upp den på vinden och då har ni redan begått ett svek mot ert eget minne. I april har ni glömt bokens existens. Och eftersom ni inte ens känner till dess existens bekymrar det er inte att den är förbjuden. Det är så människan fungerar. Men igår, idag, i morgon, vad spelar det för roll? I maj har ni gjort förbuden till era egna. De vill bo i er. Och er hjärna blir en vind, full med bråte som ni gör allt för att glömma.

Ni svenskar är inte annorlunda än mina polska systrar och bröder, fortsätter Adelajda Dziubinska. Först glömde vi andra världskriget. Sedan glömde vi judarna. Och så glömde vi kommunismen. Vi glömde EU och förträngde Bryssel. Sedan glömde vi alla hbtq-personer. Till slut hade vi glömt mänskliga rättigheter. Vi hade glömt hur vi formulerar en kritisk tanke, hur vi bildar meningar på vårt modersmål och hur orden hänger ihop för att betyda något.

Till slut kände vi inte igen bokstäverna. Alfabetet blev främlingar. Vad ska vi med de där märkliga strecken och cirklarna till? frågade vi oss. Vi kände oss lättade när våra ledare sa att vi inte behövde dem. Sedan satte vi oss ned som tysta analfabeter och stirrade på världen.

Det är ni folkvalda, ni Mr Prime Minister och er regering, som tar ifrån era medborgare litteraturen, orden. Ni tror ni vinner makt när folket hålls ovetande. Men ni borde frukta den dag när ni vaknar upp i ett land av analfabeter. Den dagen kan de inte längre läsa er propaganda. Den dagen kommer analfabetismen att göra dem fria.

Statsminister Bertilsson ställer sig upp och applåderar artigt men kraftfullt. Det gör resten av regeringen också. Och så reser sig hela publiken och gör som statsministern. Ja, tänker Adelajda Dziubinska, han har dem i sin hand. Det kommer att gå åt helvete.