Mina damer och herrar och hundar

När vi var på Stockholm Pride kunde man fotografera sig som dragshowartisten Babsan och en av hennes hundar. Ni vet, en sådan där gammaldags skärm som man hade på strandpromenaden i engelska kuststäder vid förra sekelskiftet när fotografi var en ung konstform. Stoppa in huvudet i hålet så blir du vips Popeye från serievärlden. Eller Babsan. Eller kanske Babsans knähund.

Att bli fotograferad som Babsans hund kräver att man kravlar ner på alla fyra och lägger nosen i dammet. De unga transvännerna kände sig inte speglade i Prides homonormativa utbud. För det är det. Det inser jag ju nu. Det är bögarnas smak som styr. Det är bögarnas lust att ikläda sig kvinnorollen med överdrivna gester som syns. Man ska inte underskatta den revolutionerande kraften i att utmana normerna som drugor gör, absolut inte. Att driva med könsnormerna och heteronormativiteten är bra. Men på något sätt känns revolutionen stelnad. Som det mexikanska Institutionella Revolutionspartiet som styrde landet i 70 år. Hur länge kan samma form innebära förändring?

Och om unga transpersoner idag inte känner sig inkluderade i HBTQ, var hör de hemma då? Sarkastiskt sa en av de unga transpersonerna "Ta ett foto av mig som Babsans hund". Det var så det kändes för hen.

På invigningen av Malmö Pride i Folkets Park några dagar senare inleds invigningen med orden "Mina damer och herrar". Så blir alla de som vägrar känna sig binära enligt normen uteslutna igen. En av oss lägger sig platt på marken av förtvivlan. Och en gång till säger konferencieren "Mina damer och herrar". En av oss ropar "Nämenvafaaaan!" upp mot en regntung himmel.

Och sedan kommer Babsan med rosa peruk och slagdängor från La Cage Aux Folles. Det är en rolig musikal, men det är en traditionell musikal. Folk runtomkring oss piper av förtjusning och jag missunnar dem inte ett ögonblick att älska musikaler och schlagers eller Babsan. Inte alls.

Men jag tycker att det är för jäkligt att unga transpersoner ska känna sig som Babsans hundar.