Om kärlek och kärlek
Italiens inrikesminister sa nyligen att han vill försvara den naturliga familjen. Han ser mänskliga rättigheter för hbtq-personer som ett hot mot mamma-pappa-barn-konceptet. Han är helt enkelt rädd att förlora sina ärvda privilegier som man. Heterosexuell cis-man. Han använder en populistisk retorik. Genom att använda verbet försvara, målar han bilden av ett hot. Och hotet är vi hbtq-personer.
Som homosexuell man kunde jag slinka igenom normativitetens finmaskiga nät, om jag bara passade mig. Jag kunde stryka mig eftertänksamt över skäggstubben. Jag klarade mig om jag bara inte höll L i handen på sta’n.
Vi har aldrig försökt dölja någonting som två homosexuella män. Vi har snyggt balanserat på det normalas knivsegg och presterat i våra yrkesroller. Ju längre tiden går, desto mer ser jag det som en chimär, att vi passar in. Nu kan vi som man och kvinna promenera hand i hand på Malmös gator efter min könskorrigering. Det är förvånande för oss båda. Jag känner mig ju precis likadan inuti, som jag alltid har gjort. L har börjat vänja sig vid, nästan i alla fall, att bli läst som heterosexuell man. Men när vi läser om uttalanden om transpersoner som en freakshow, förstår vi att det finns många i samhället, som bara ser mig som deltagare i en maskerad. Min sanning, eller vår sanning måste jag ju kalla den, är inte samhällets sanning.
Faktum är att alla oavsett könsidentitet och sexualitet är deltagare i en maskerad. Jag frågar mig ofta, när jag sminkar mig på morgonen, varför jag återskapar kvinnligheten med hjälp av läppstift. Men det gör vi alla, oavsett var vi befinner oss i detta förutbestämda pussel. Tanken om att kvinnor återskapar kvinnligheten med smink, är inte min. Den kom från en heterosexuell cis-kvinna i en krönika för något år sedan.
Sedan jag slutade ljuga om min könsidentitet, har jag försökt sluta ljuga för mig själv också. Det går inte över natt, förstås. Förändring går steg för steg. Den anpassning jag omedvetet gjort för ett drägligare liv genom en snäll provokation inom lagomhetens gränser, fungerade inte längre när jag gick från att vara man till att vara kvinna. Jag blir stundtals ganska förbannad.
För att förenkla bilden av en könskorrigering, där det är svårt nog för de flesta att förstå att könsidentitet är en sak och sexualitet en helt annan, brukar jag säga att jag är heterosexuell nu. När jag var man och attraherades av män, var jag homo. Nu, på andra sidan den så kallade könsgränsen kallar jag mig för hetero. Men ärligt talat vet jag inte så noga. Min påstådda heterosexualitet är en eftergift till ett normativt samhälles behov av kategorisering. Sverige drivs av den sexuella spänningen mellan man och kvinna, mycket mer än vad vardagen vill låtsas om. Eller för den delen den sexuella spänningen mellan två män eller två kvinnor. Så länge subjekt och objekt håller sig inom ramarna för tvåkönsprincipen, ligger det inom det begripligas gränser.
Det som gör mig extra tveksam inför det som brukar kallas heterosexualitet, är att det är oklart om jag är subjekt eller objekt inom den ramen. Och att det finns så många obligatoriska "köp inuti appen", som det heter nuförtiden. Ingenting är gratis för den som bekänner sig till heteronormen.
När jag kom ut som kvinna, trodde folk omkring oss att L måste ha blivit heterosexuell. Men att jag har korrigerat mitt kön påverkar naturligtvis inte min partners sexuella läggning. I en tid när de flesta har accepterat att homosexualitet inte är smittsamt, trodde plötsligt människor att heterosexualitet var det. För att komma runt problemet har vi helt enkelt valt att gå djupare in i kärleken.
Det är den invanda tanken om sexuell attraktion som nödvändig i en relation, som i mångas ögon gjorde relationen till L omöjlig. Jag har förundrats över att så många inte kan se kärlek som den primära byggstenen. Jag kan ana att det också är grunden till att så många inte står ut med varandra i längden. När man inte längre blir upphetsad av sin partner, varje kväll, en gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden (stryk det som inte är tillämpligt), är relationen över.
Att sluta ljuga förde mig och oss också ett steg längre. När M kom in i våra liv för mer än ett och ett halvt år sedan - eller kanske var det snarare så att vi kom in i hans liv - tog vi ytterligare ett steg bort från det som Italiens inrikesminister kallar för den naturliga familjen. Det beror på att vi inte lät oss styras av inlärd svartsjuka och att uppbrott ur tvåsamheten är enda möjliga utväg, när en ny attraktion uppstår. Vi tre har tillsammans och i ömsesidigt förtroende och ifrågasättande, seglat förbi grynnorna som patriarkatet har lagt ut i alla farvatten. M förde också med sig en egen uppfattning om könsidentitet och sexualitet som kräver stor eftertanke. Vi äger inte varandra. Vi delar liv och vardag. Och ett utvecklande samtal.
Men vi är inget hot mot någon annans livsval. Vi som inte tillhör gruppen av så kallade naturliga familjer, gör egna, fria val. Det finns en övervägande majoritet bland heterosexuella cis-personer som också gör egna, fria val. Att vi som är hbtq-personer hävdar våra rättigheter, betyder inte att vi bekämpar heterosexuella cis-personer som gör det som känns bäst för dem. Det vi kämpar mot är populisters och moralisters påståenden om att vi är mindre värda, att vi är perverterade och att vi inte ska åtnjuta samma mänskliga rättigheter.
För mig är det märkligt att samma traditionsfångna grupper som döljer sexualitetens uttryck med prydhet och ordningsregler, samtidigt ser just sexualiteten som den enda sanna samhällsbäraren. Naturligt innebär för Italiens inrikesminister bara barnalstrande och gäller bara man och kvinna i ett äktenskap. De normativas verklighetsuppfattning baseras på majoritetens sexuella läggning enbart. Det gudomliga löftet i en kyrka ingår i majoritetspaketet, men det löftet förhindrar på inget sätt att det inom många så kallade naturliga familjer odlas kvinnoförakt, barnmisshandel, otrohet och sexuella övergrepp.
Men en del människor föds med rumpan före in i enkla lösningar och accepterar att deras farföräldrar redan har gjort alla val åt dem. Vi är ingenting annat än driftsstyrda djur, tycks de mena. Det så kallat naturliga är uppenbarat och stadfäst en gång för alla. Förmodligen genom guden, men det är ganska oklart om de tycker så, i en sekulariserad värld med många avgudar.
Andra människor föds in i en verklighet som är mer komplicerad och baserad på att alla är födda unika och med en uppsjö av möjligheter till närhet, kärlek och sexualitet. Det är svårt att vara människa, helt enkelt. Det är ännu svårare att vara en god människa i sin egen kraft.
Men det fantastiska med kollektivet mänskligheten är att den har lämnat stadiet där vi bara styrs av våra drifter. Vi har samlat ett världssamfund och tänkt själva. Slutsatsen blev att det är naturligt med okränkbara mänskliga rättigheter. Rättigheter som ger dumbommar rätten att tycka precis som de vill, men samtidigt skyldigheten att respektera andras sätt att leva, tro och skapa sina egna liv.
