Vardagsabsurditet nr 2

En ytlig bekant tror att det är jag och min man som sitter och pratar och säger "Hej killarna!" till oss. Jag sitter där med en god vän som också är transperson. Min man är någon annanstans. Nej, säger, jag det finns inga killar här. Vi är trans båda två. Jamen, vad ska jag kalla dig och din man då, frågar bekanten uppgivet. Ni var ju två killar förut. Bekanten vet förstås att jag identifierar mig som kvinna.

Bekanten är sympatisk och gott och väl normalbegåvad. Därför beter jag mig enligt minoritetens handbok och agerar så idiotiskt lösningsinriktat som bara en minoritetsrepresentant måste göra. Vi som inte ryms i majoriteten har nämligen redan använt en del av omgivningens toleranskvot, så vi kan inte gå in i konfrontation. Vi måste ta ansvar för majoritetens klavertramp. Jamen, jag förstår att det är svårt, förlåt att jag komplicerar din värld. Jag borde aldrig ha varit ärlig om min könsidentitet.

Medan jag försöker släta över någon annans dumhet, funderar jag över hur lång tid som kan vara rimlig för mig att acceptera mellan det första officiella informationstillfället om min könsidentitet till att den jävla respekten infinner sig. Kan det räcka med ett år eller behövs det fem år? Jag försöker föreställa mig ett slumpvis utvalt barnlöst heteropar, vi kan kalla dem Lisbet och Göran, som tycker att det är helt okej att vännerna kallar dem "killarna" eller för den delen "tjejerna". Jag försöker förstå varför omgivningen anser att två män i 55-60-årsåldern, ska kallas för "killarna" överhuvudtaget. Dimunitiven är ingenting annat än heteronormens gränsdragning gentemot det avvikande och ett synliggörande av vår barnlöshet. Vi har inte riktigt blivit heterovuxna. Nu fattar de inte alls när den ena av oss säger sig vara hetero och kvinna. Och att den andra ändå säger att han fortfarande är homo. Nä, nu blev det för svårt, så vi fortsätter säga "Hej killarna!"

Hej då, bekanten.