En röd container med vita knutar
Gott och väl halvvägs in i denna mandatperiod - till och med närmare nästa val än det förra - funderar jag över detta med valstugor. Förra valet 2016 insåg jag att de små grupperingarna av flyttbara stugor som brukar utgöra samlingspunkten för väljarkåren, har gått från att vara små friggebodar i trä, ibland till och med röda stugor med vita knutar, till att vara låsbara containrar.
En politiker jag pratade med detta om de där septemberveckorna för två år sedan förklarade att trästugorna blir vandaliserade. "Det är trist", sa hen. Jag tycker det är illavarslande för demokratin.
Vem vandaliserar valstugorna och varför, tänker jag. Jag har svårt att föreställa mig att det är företrädare för de etablerade politiska partier som tror att politik är för alla. Jag har svårt att tro de som menar att alla är delägare i demokratins grundprinciper, är de som hackar loss, spraymålar, krossar fönster och sätter fyr på trästugorna.
En gång vart fjärde år synliggörs just det strukturerade systemet, att vi får rösta, att det upprättas röstlängder, att vi får vara med och påverka och diskutera sakfrågor och lyssna till våra folkvalda i debatter. Men däremellan väldigt lite som synliggör just den rättvisa systematiken i ett demokratiskt samhälle, omsorgen om medborgarnas rösträtt. Jo, visst har vi politiska debatter på tv. Visst har vi demokrater som säger emot icke-demokrater. Visst får populister på truten i media och visst granskas makthavare av herr Josefsson. Men det finns ingen struktur som säkerställer att det demokratiska meningsutbytet fortsätter mellan oss som röstar och politiken. Jag tror inte det var meningen att vi bara ska känna oss involverade vart fjärde år.
Jag vägrar acceptera att lösningen på polariteten i samhället är att alla tilldelas en liten röd container med vita knutar att låsa in sig i på kvällen. Jag vägrar acceptera ett patrullerande populistiskt medborgargarde i grannskapet som skyddar oss allra mest mot sina egna hjärnspöken. Jag tänker inte sitta i min container och vara lurad och rädd medan de alldeles verkliga vandalerna slår sönder valstugorna.
2016 fick jag en idé om årliga kommunala demokratifestivaler som ett sätt att vitalisera samtalet.Det räcker inte med stugor på ett torg vart fjärde år. Jag tänkte att på sommaren står ju massor av skolor och andra kommunala lokaler tomma. De skulle gratis kunna ställas till förfogande för seminarier, föreläsningar, workshopar, debatter, diskussioner om högt och lågt för alla. Några politiker sa att det verkade dyrt. Dyrt?
Jo, folk har ju semester. Kommunanställda vill vara lediga när solen väl skiner. Det kostar pengar att låsa upp skolorna och att städa skolorna och att låsa skolorna. Och Almedalen finns ju redan som samlingspunkt, eller hur? För vem då, undrar jag. Inte för dem som struntar i det demokratiska samtalet. Inte för dem som inte känner sig som delägare i demokratin.
Nä, det bidde ingen demokratifestival. Hittills. Någon som vill vara med?
