Öga för öga.
När #jagärhär-kampanjen drar igång, exploderar Flashback. Svordomar, mentala spyor och hat. Den så kallade PK-maffian blandar sig i något som de inte har att göra med. Johodå! Och det irriterar både tomtar och troll, tydligen. Om och om igen uppstår dessa bubblor av hat där det är omöjligt att bemöta påståenden med fakta. Helt omöjligt att försöka förstå vad det egentligen är som gör folk så upprörda. Det harmsna kollektivet som bara inte klarar att få mothugg.
Vår dagliga dos av hat, hot och svordomar, giv oss idag. En bön vi slipper be. Skiten väller över oss ändå.
Det trollen i trådarna pratar om är heder heder, heder. Gammaldags heder. Känslan av att någon har tagit något från dem. Peka ut de skyldiga, så kommer lösningen på alla problem. Alla dessa vita män och kvinnor som säger sig vara dödligt rädda för att avarter av islam ska påverka vårt dagliga svenska liv - "snart får vi sharialagar!" - arbetar hårdast av alla på att låta just hederskultur bli en del av svensk vardag.
Öga för öga, tand för tand. Lösningen på allt. Gamla Testamentet i sammanfattning. I väntan på att gud skulle sända sin enfödde son för att ordna alltihop och förlåta oss för våra synder, passade man på att hata varandra heligt och innerligt. Egentligen väntade man väl genom hela Gamla Testamentet på att gud skulle sända en härförare som skulle återupprätta hedern. Heder, heder, heder. Detta ständigt återkommande begrepp. Denna berusande känsla av att ha rätt, rätt, rätt och du har fel, fel, fel som får håriga bringor i alla länder att svälla av stolthet över fotbollssresultat och bögknackning och våldtäkter och börsresultat. På dem bara, avfällingarna.
Längtan efter den manliga, machoguden som straffar alla fähundar, kvinnor och barn och håller dem i rätt fålla för god överblick.
Och under tiden hittar dessa män på slogans som "Make America great again". Vilken underbar retorisk fint, som hämtad ur en byrålåda hemma hos en febrilt skrivande Adolf H i ett frustrerat och ekonomiskt kollapsat Tyskland någonstans på 20-talet. Nej, Trump är inte nazist, men retoriken är densamma. Den förutsätter en skyldig till att egot känns litet och instängt, till att ryktet verkar skamfilat och att ett påstått nederlag svider. Sanningen ägs idag av den politiker som har längst pekfinger och kan peka ut den skyldige till att hedern, hedern, hedern har fått sig en törn.
Ursäkta mig nu. Andas in och fundera. Försök förstå ironin. Ibland vill jag skriva svar på trollens trådar, öga för öga, svordom för svordom. Och jag börjar fantisera om formuleringar. Som inte går att skriva. Nästan inte ens i en egen blogg.
"Fy fan, du ditt jävla rövhål. Du kan ta dina helvetes missförstånd om att människor har olika värde och stoppa opp dem där de kom ifrån. Varenda jävla gång du skriver din politiskt inkorrekta skit på Facebook och Flashback och kapar trådar får jag lust att spy. Fattar du, din förbannade gubbkärring, att det är humanism och medmänsklighet som genomsyrar kristendomen, eller har du fucking bara läst Gamla Testamentet?"
För mig sammanfattar de där absurda orden dilemmat och obalansen i det som borde vara kommunikation. Det är inte genom öga-för-öga-principen vi förklarar att heder inte tillhör majoriteten och att respekt inte är något som andra ska tvingas visa den starkaste. Där sitter vi fast i den balanserade retorikens lagar, vi som vill så väl. Fan, i helvetes jävlar. Men jag tänker inte ge upp inför min egen frustration.
Och om den straffande guden visar sig vara den enda sanna guden på den yttersta dagen, så vet jag i alla fall vad jag ska fråga: "Bara en sak innan jag ska brinna. Vilket är ditt pronomen?". Bara för att retas.
