Sverige 2017 nr 1: Bibliotekarien

De satt utanför biblioteket varje dag. Ute på torget, ni vet. Precis utanför dörren här. Snackade och småbråkade som tonårskillar gör. Skrattade högt. Ibland hade någon av dem köpt cigaretter och då skickade de runt en cigg mellan sig. Mätte tiden och dagen med en cigg och så ytterligare en. Ibland såg jag hur de sneglade in hit. Från början var det nog så att de mest tittade på tonårstjejerna som skulle låna böcker.

Ibland såg jag hur någon av dem gick in i tobaksbutiken. De köpte kontantkort och ringde. Pratade tills pengarna var slut. Blev förbannade för att samtalet bröts plötsligt.

Det finns en kille som jag känner igen, som började snacka med dem. Han kanske kommer från samma land, eller i alla fall förstår vad de säger. Han kommer hit nästan varje vecka för att låna böcker.

Varför kommer de inte in, frågade jag honom. De får ju vara här inne när det regnar eller är kallt.

Du har inga böcker på deras språk, sa killen.

Vem ringer de till, frågade jag. Hem, sa han.

När det hade gått en månad, en och en halv, var det en ny kille som satt där varje dag tillsammans med dem. Nu var de fem stycken som gjorde samma sak varje dag. En ritual. När det var lunchdags försvann de för lunch på sitt boende. Ibland såg jag någon av dem med en hamburgare eller en falaffel.

En dag var de bara fyra igen. Den femte killen som försvann, han brukade ha en svart dunjacka, han kom inte tillbaka. De andra fyra satt mest tysta nästan hela den veckan. De rökte. Hängde.

De hade börjat känna igen mig, jag kände ju igen dem också, och då och då kunde det hända att de vinkade genom fönstret till mig eller att de sa hej när jag passerade på torget när jag kom på morgonen för att låsa upp. Jag vinkade åt dem att de skulle komma med in, men de skakade alltid på huvudet. Jag pekade mot den regniga himlen och de skakade på huvudet. Jag tecknade att de kunde komma in och dricka en kopp kaffe. Fika, frågade jag, och då skrattade de. Inte fika, sa en av dem. Och då applåderade de andra åt hans språkkunskaper.

Det här finns ju inte med i utbildningen alls. Den här situationen. Att någon sitter precis utanför men aldrig kommer in. Vi lär oss ju inte att sälja bibliotek och böcker, om ni fattar. Folk kommer ju in hit ändå.

Varför kommer de inte in, frågade jag killen som talade deras språk.

Varför skulle de lära sig språket när ändå ingen vill höra på vad de säger, frågade han mig.

Borde de inte vara i skolan, frågade jag.

Jo, sa han.

En dag i mars var de bara tre stycken. De satt uppradade som tre frusna fåglar på ryggstödet till bänken. Tysta var de. De såg ut mera som barn än någonsin. En av dem tog upp sin mobil när den ringde. Och så sken han upp. De andra kollade också på mobilskärmen. De vinkade åt någon. Skrattade. Så fort det korta samtalet var över blev de allvarliga igen.

I april det året var bara en av dem kvar. Ibland dolde han sitt ansikte i händerna där han satt. Solen värmde lite nu. Men ibland snöade det. Han satt där varje dag ändå. Jag sa hej på morgnarna. Han nickade, men sa ingenting.

En dag reste han sig och gick hela vägen fram till entrén. Jag satt på mitt kontor och höll andan. Vi har en sådan där automatisk dörr. Den öppnade sig. Men han stannade mitt i steget på väg in. Och då stängdes dörren. Tre gånger öppnade sig dörren för att den kände av hans kropp. Han stod stilla. När en äldre dam med rullator ville komma in, gick han åt sidan. Hon blängde på honom. Sedan vände han och gick han ut. Han satte han sig på bänken igen.

Stå i vägen för en gammal människa på det där sättet, sa den äldre damen när hon lämnade tillbaka sina böcker. Jag teg.

En dag var han borta. På lunchen sken aprilsolen så jag gick ut och ställde mig vid bänken där de brukade sitta. Jag tittade på de nötta brädorna. Jag satte mig tvekande som om jag bad om lov. Jag satt med slutna ögon mot solen. Tobakshandlaren gick förbi.

Där sitter du och har det bra, sa han.

RSS Feed

Klicka på RSS-symbolen här om du vill få meddelande när jag publicerar nästa inlägg i bloggen. 

Senaste inlägg